I landet där jämställdheten påstås ha hunnit längst har utbrändheten bland kvinnor i åldern 25 – 29 ökat med 370 %. I DN lyfts saken upp i en intressant artikel, om hur familjens projektledare säger upp sig fast ingen har anställt henne.

I ett annat inlägg jag läser diskuteras det hur vi i Norden vill upprätthålla den perfekta fasaden medan alla de osynliga kraven som automatiskt medföljer av någon konstig orsak ska skötas av kvinnan. Vacker inredning, bra mat och välartade barn står på den listan. För att inte tala om allt det som inte syns så tydligt. Så som barnens presenter till kompisar på dagis. Packning av saker när familjen ska på semester. Inköpslistor. Vad som ska ätas. Allt detta osynliga arbete som någon måste göra för att en familj och en vardag ska fungera.

Jag för en diskussion med en god vän som säger att jämställdheten kommer gratis i ett välfärdssamhälle. Att jämställdheten skulle komma gratis är något som konstant motbevisas. Skulle jämställdheten komma gratis skulle inte suffragetterna ha behövt slåss i tiderna. Om vi ser till mer moderna exempel så kan vi bara konstatera att skulle jämställdheten komma gratis skulle inte de högt utbildade, framgångsrika kvinnorna toppa utbrändhetsstatistiken i de så kallade nordiska välfärdsländerna.

Skulle vi vara jämställda skulle våra menssmärtor tas på större allvar. Endometrios och förlossningsskador skulle inte avfärdas som ”naistentauteja”. Flera av mina väninnor lever med obehandlade förlossningsskador eftersom det är priset en kvinna får betala också i vårt land. Det anses vara ”kosmetiskt” även om det hindrar en till ett vanligt och lyckligt liv. Delvis ett liv fyllt med smärtor.

Skulle vi vara jämställda skulle vi inte behöva vara oroliga för att förlora våra jobb bara för att vi når en viss ålder. Skulle vi vara jämställda skulle det finnas så mycket fler alternativ än p-piller som ändå skördar dödsoffer med jämna mellanrum, medan p-piller för män inte finns på marknaden eftersom de har så mycket biverkningar.

Skulle världen vara mer jämställd, skulle flickor inte könsstympas med målet att förhindra eventuell njutning i samband med sex. Preventivmedel inte vara en förbjuden diskussion i vissa länder. Familjerna och kvinnorna skulle må bättre och barnen faktiskt vara litet färre och fattigdomen litet mindre. Skulle världen vara jämställd skulle kvinnorna inte behöva slåss för rätten till sin kropp i slutet av 2010-talet, där abortlagstiftningen backar också i välfärdssamhällen.

Skulle världen vara mer jämställd skulle man integrationsprocesserna ha tagit i beaktande att kvinnan är nyckeln till integration. Det gjorde man inte och det är en av orsakerna till att extremismen fått grogrund, när andra generationens invandrare inte är inkluderade eftersom familjen som kom aldrig inkluderades till 100 % eftersom kärnan i familjen, modern, ännu kanske inte ens talar landets språk.

Vägen till jämställdhet är fortfarande lång. Också i våra så kallade välfärdssamhällen. Men som min bättre hälft sade, varför skulle den vite mannen vilja ge upp en del av de privilegier han redan har till förmån för en mer jämställd värld*? Och där mina vänner, där gömmer sig åtminstone den del av sanningen.

*Detta kunde också gälla den svarta kvinnan. Men som vi alla vet har den svarta kvinnan inte riktigt samma privilegier i dagens värld som den vite mannen.

 

 

 

Annonser

Jag skulle vilja skriva om Greta Thunberg, om min beundran för sextonåringen som står stadigt med fötterna på jorden och tar en massa skit av vita medelålders män. Jag skulle vilja skriva om hur kommentarerna om henne påminner om ren och skär  mobbning. Jag skulle vilja skriva om hur jag lyfter på hatten för henne, för var var väl jag som blott sexton år gammal?

Jag skulle vilja skriva om hur jag baxnar när en ensam tjej får en hel värld att skriva artiklar om henne och hennes arbete som hon bara gör under ett mellanår från skolan. Jag skulle vilja skriva om hur trött jag blir på dem som delar negativa artiklar om henne i sociala medier. Jag skulle vilja skriva om hur vi alla borde dra vårt strå till stacken, istället för att ge ifrån oss vrål av löjlig negativitet när någon faktiskt lyfter på rumpan och försöker ändra en värld.

Jag skulle vilja skriva om hur jag är så fascinerad av personer där gränserna verkligen är den berömda himlen. Jag skulle vilja skriva om hur stark hon måste vara som orkar rycka på axlarna åt all denna kritik och hur hon orkar konstatera att det finns viktigare saker att sätta sitt krut på. Jag skulle också vilja skriva om hur vi kunde se oss själva i spegeln betydligt oftare, dels ifråga om falska nyheter, dels ifråga om mobbning, dels ifråga om vad vi gör för klimatet.

Men eftersom jag inte är en Greta så blir det inte mer än detta inlägg. Men hatten av för dig Greta, må du mötas av respekt av folk som har mer vett än de som delar sura artiklar på nätet! Må du få din röst hörd. Må du bli lyssnad på. Må du få gå långt i denna värld.

Jag slutar aldrig fascineras över hur människor i städerna anser att det är höst så fort vi vänder blad och det står augusti i kalendern. Det är mellan 15,5 – 22 grader ute och jag möter människor klädda i rockar, tjocka strumpbyxor, halsdukar, stadiga skor och färgskalan är ju dystrare dess bättre.

Själv väljer jag att plocka fram min knallgula handväska i ren protest, klär mig i kjolar varje dag den första arbetsveckan och fryser inte en endast enda morgon. Däremot svettas jag där jag tar den långa vägen till jobbet och bländas av augustisolen längs med esplanaderna.

Sensommarkänslan är stark när vi sover i en alltför varm lägenhet. Den första arbetsveckan är sorgligt ineffektiv med långa kaffepauser med sociala kolleger där man vill fånga upp var människor befinner sig i livet efter en paus på några veckor, där en ännu litet vill suga på karamellen som kallas semester. Andra veckan på jobb börjar vardagen ändå krypa på igen med möten med utomstående, planeringsdagar och stadslivet börjar småningom ta form igen.

Istället för att delta i konstens natt ser vi på tre avsnitt av den tredje säsongen av Stranger Things, bara för att det kändes mer rätt. Snart är tredje säsongen slut, den är äckligare, mörkare och obehagligare än de två tidigare säsongerna men ändå så sevärd.

I helgen reser vi till sommarparadiset, som tyst väntar på oss. Jag ser fram emot svampturer i sensommarljuset i de orörda skogarna, en ridtur förhoppningsvis på en grinig andalusier som är alldeles fantastisk att rida (bara man struntar i hans tänder han slänger efter en går allt bra) och sena kvällar där skymningen faller till ljudet av fladdermössens svischande och till ljuset av levande ljus.

 

Vart tog sommaren vägen
Undrade Ileea

Den försvann
I tidiga morgnar fyllda med fågelsång
I ridturer på Andalusier
I simturer i en sval vik

Vart tog sommaren vägen
När hösten småningom knackar på vår dörr
Den gick sådär som smultron man trär på strån
Vissa dagar alldeles för snabbt
Andra dagar fylldes med ro och eftertänksamhet och goda böcker

Semestern kom och gick
Och det är dags att återvända till storstaden
Efter många goda skratt med vänner
Båtutflykter
Stunder på den egna terrassen

Sommaren försvann
I doften av nysågat trä
Till ljudet av en Korsnäbb som kastade kottar på vår terrass
Till tonerna av syrsorna när skymningen föll
Till svischandet av fladdermössens vingar när de seglade förbi över våra huvuden
under sensommarkvällarna

Och det bästa kom till sist
När jag och du, vi, äntligen kunde sätta oss ned tillsammans
Se på varandra, hitta varandra igen efter ett kaotiskt halvår
Och inse varför det är så rätt att få komma hem igen till vårt gemensamma hem

 

Vi klättrar på klippor högre än livet och ser hur många kilometer som helst medan solen går ner och anar styrmärken och den vita fyren på Utö.

Vi plockar skogens guld medan myggorna äter upp oss. Vi ser att sopptiden närmar sig när vi hittar de allra första, så vackra stensopparna.

Jag läser otaliga böcker, allt från Christie till Tintin och en bok om Mannerheim och en annan om människans uppkomst.

Vi köper virke för hur mycket pengar som helst, hur många hundra kilo som helst, för att bygga terrasser, trappor, hundstängsel, ja allt som man kan bygga ungefär.

Vi lyssnar på sommarprat och gråter för vänner som dog i lavinen alla talade om, vi gråter för underbara Maarit och gläds med andra talare över vilka liv de får ha.

Vi har gäster, litet härifrån och litet därifrån, alla olika, alla fantastiska, alla glada.

Vi lyssnar på syrsorna, på vågskvalpet mot kölen, på trasten som sjunger för oss om kvällarna. Vi snusar på dimman, vi snusar efter svamp i skogen och på doften av gång och hav.

Jag rider. På en Welsh Cob, på en Andalusier och på en ponny. Jag får pröva på galoppombyten och ponnygalopp i full fräs framåt. Jag bjuds på en sluta (typ samma som skänkelvikning) i galopp av en lycklig häst.

Sommar när det är som bäst. Livet när det kanske är som vackrast. Julikvällarna som sakta sänker sig över oss med månförmörkelser, blodmånar och stilla hav. Vad behöver vi mer?

Suicide is a permanent solution on a temporary problem minns jag redan att mina klasskompisar skrev i min mina-vänner-bok i tonåren.

Och ändå. Trots ordspråket från pretonårstiden, ändå sitter en riktigt god vän där mitt emot mig och gråter när en alltför nära tagit det eviga beslutet.

Orden räcker inte till. Överlev sade jag. Mer fanns inte att säga. Överlev.

Efter en intensiv midsommar med hästar, gäster, bad, grannkillens fest med nakenhet hela dagen, en allergisk reaktion på solkrämen och båtturer är jag nu tillbaka i storstadens famn för en sista arbetsvecka. Jag får litet nypa mig själv i armen för att inse att det  verkligen är den sista arbetsveckan på ett tag. Vad sommaren för med sig är ännu öppet, även om vi redan nu har en massa planer.

Midsommaren som gick inleddes med en alldeles perfekt ridtur där hästen självmant ville göra saker jag aldrig gjort förr. Det är en fantastisk känsla när man märker att hästen tycker det är jättekul och hen är så nöjd, så nöjd över att få uppmärksamhet ensam och så nöjd, så nöjd över att få bli riden av just dig, just då och den bjuder dig på litet extra. Så roligt.

Gästerna anlände i en större båt än vad vi trodde rymdes in under bron i vår vik så litet spänning där.  Vi satt uppe sent på vår terrass, vi sjöng snapsvisor (falskt) i lagom mängd, myggen höll sig borta, nattbastade och simmade i en nästan sommarvarm vik. Så mycket bättre blir det väl inte?

En till ridtur med hann jag också, som inte var lika lyckad. Red på en annan häst som stack med mig i höger varv på ridplanen, min mardröm just nu när jag brutit handen. Jag fick ändå henne stoppad, men hoppade av och måste ta några andetag innan paniken byttes mot en ren och skär ilska. Efter det klev jag upp på henne igen och tvingade henne att galoppera sansat i båda varven, för att sedan hoppa ned på skakiga knän. Så tråkigt med hästar som bara för att j*vlas sticker med en emellanåt. En sak om hon faktiskt skulle bli rädd, men den här gör det bara för att det är kul. Jag har ridit på hästar som stuckit med mig tidigare och lärt mig lita på dem, men de gjorde inte det för att det var kul, utan för att de blev rädda. Jag vet att jag hålls där, men med en styv högerhand är det bara inte kul.

Däremellan åkte vi ut med båt litet längre ut för att inse att de mörka molnen tornade upp sig och vi fick ta oss snabbt, snabbt hem innan regnet vräkte ned.

En vecka kvar och mitt huvud är rätt förvirrat efter helgen som gick. Det är packning, det är sista delen av AI-kursen, det är jobb, det är träffar med vänner, fysioterapi. Först av allt måste jag ändå få ny solkräm.

Det är måndag kväll och jag smälter dagens resultat på mina ai-övningar. 2/4 rätt, det borde ha varit tre för jag hade det rätta svaret först men tappade sedan fokus.

Det är måndag kväll och jag sitter ensam hemma i soffan med mannen ute på vift någonstans i världen.

Det är måndag kväll och jag borde ta mig samman och packa inför midsommaren pga entusiastiskt socialt liv resten av veckan.

Det är måndag kväll och jag smygläser jobbmejlen, bara för att jag kan.

Det är måndag kväll och jag känner av gårdagens träning i låren och dagens massage i min stela höger hand.

Det är måndag kväll och jag bokar två ridturer till helgen, får pengar tillbaka av Trafi och utanför fönstret skiner solen.

Det är måndag kväll och denna dagen har definitivt varit ett liv. Idag ett liv värt att leva.

Den senaste tiden har jag börjat läsa en ny typ av böcker. Jag har tröttnat på deckarna och romanerna, de jag vill läsa har jag redan läst och det känns som att så många av de nyutgivna böckerna som kommit ut är kopior av andra. Tips på undantag emottages!

Oavsett har jag under våren hittat två böcker som starkt berört mig. Den första är Masha Gessens ”Framtiden är historia, det totalitära Rysslands återkomst”. Den berättar om ett Sovjetunionen där folk födda på 80-talet, lika gamla som jag alltså, växte upp med en framtidstro. En framtidstro för hbtq-personer och akademiker. En framtidstro där glasnost och perestrojka skulle få styra. En framtidstro på ett land fyllt av möjligheter. Samtidigt väver den in den historiska faktabasen. Boken berättar om hur landet konstant går bakåt från det glada 90-talettill att klassas som ett icke-fritt land av Freedom House, hur den nye envåldshärskaren tar över och hur hoppet sakteliga försvinner hos personerna som intervjuas. Så intressant och så ledsam.

Den andra boken har jag ännu inte läst klart. Den tar sin tid och måste få ta det. Boken heter ”How democracies die”. Den berättar om världen efter att Trump kom till makten, hur så mycket av de tidigare demokratiska värderingarna upphört, hur världen överlag gått mot en mer icke-fri synvinkel och hur liberalismen fått ge vika. Den berättar om populism, om Erdogan, om vad som händer när den västerländska demokratin sakta luckras upp. Om den andra boken var ledsam, så är denna rent ut sagt skrämmande. Eller vad sägs om följande exempel?

Four key indicators of Auhtoritarian Behavior

  1. Rejection of democratic rules of the game.
  2. Denial of legitimacy of political opponents.
  3. Toleration or encouragement of violence.
  4. Readiness to curtail civil liberties of opponents, including media.

Mest skrämmande är också att flera av de fyra ovannämnda dragen idag finns i vårt eget land, Finland. Populismen har också satt sina spår här och såväl nummer tre som nummer fyra tycker jag att vi kan se spår av i den dagliga debatten.

Att en man som Trump sitter som president i det land som ansetts vara västvärldens motor är ett reellt hot mot den västerländska demokratin överlag. Frågan är hur splittrat landet kommer att vara i framtiden och om han inte kommer att ges ytterligare en presidentperiod. Frågan är också hur de starkt konservativa, religiösa krafterna som redan satts igång kommer att förvalta denna tid och framtiden, de kommer inte att vara villiga att ge bort sin makt i första taget.

Extra glad var jag därför att EU-valet gick som det gick. Och att riksdagsvalet gick som det gick. Ändå är det inte så att vi kan slappna av ännu på något vis. Sannfinländarna är idag det största partiet enligt mätningarna i Finland. Nu är det upp till den nya regeringen att på fyra år bevisa att alternativ finns. Nu är det upp till det nya Europa-parlamentet att på sex år bevisa att alternativ finns. Nu är det upp till oss alla att bevisa att vi fortfarande vill att den västerländska demokratin ska få leva. Nu är det upp till oss  att bevisa att auktoritära gubbar faktiskt inte kan ges möjligheten att styra och ställa som de vill. Tyvärr känns det som att det är såhär långt vi kommit idag. Det är inte för sent att vända skeppet, det bevisade våra val, men vi kommer att få arbeta hårt för att ändra skutans riktning.

Och egentligen hade jag tänkt skriva om böcker jag ska läsa i sommar. Men det får jag helt klart ta i ett annat inlägg.

Det går i rasande fart nu. Det är så mycket som ska göras före semestern så en hinner inte riktigt stanna upp och tänka efter. Det är sommarfester, det är IKEA-besök, det är Motonet-besök, det är matbunkring inför semester och så vidare.

Men den hägrar. Trots att den här våren inte alls gått som jag tänkt mig. När två månader av året försvinner i en dimma av mediciner och fysioterapi där en är så trött så en tupplurar 3-4 gånger om dagen, då får man räkna med att man någonstans inte riktigt hinner med. Trots att en hann se alla Poirot-avsnitt på nytt och läsa otaliga böcker då.

Dessutom, till råga på allt, har jag anmält mig till en webbkurs om artificiell intelligens. Det talas så mycket om hur robotarna kommer och tar våra jobb och hur framtiden bygger på artificiell intelligens så jag tyckte det var dags att ta tjuren vid hornen och undersöka vad det egentligen handlar om. Det är en intensiv kurs som kräver mycket tänk och för en som inte sysslar med matematik varje dag krävs nog en tankeverksamhet som en inte är van med. Det logiska tänkandet ni vet.

I sig är kursen inte svår (ännu) men språket är till en viss del dåligt översatt, vilket gör det svårare att förstå vad övningarna ska gå ut på. Diplomingenjören där hemma får skrapa sig i huvudet och berätta om sin tolkning åt statsvetarnörden som glatt skenat iväg i en annan riktning än den tänkta. Typ.

Ändå vidhåller jag fortfarande att övningarna inte är svåra, men de är svårtolkade. När mannen berättade för mig senaste gång vad det var som frågades efter gjorde jag övningen på 5 minuter. Men det är så irriterande när man inte är van med formuleringarna och ska sätta så mycket tid på att förstå dem, när övningarna sedan är så enkla. Och jag älskar känslan av att låta hjärnan rassla till litet och tänka logiskt.

Om jag förstår vad AI är efter att ha gått de två första av den sexdelade kursen? Nja. Det finns så många definitioner på AI, så det är svårt att säga. Något som tar steget vidare skrev jag i min definition. Adaptivt och autonomt är också två nyckelord. Fascinerande är det, men tidskrävande.

Och förutom detta är målet fortfarande att träna minst två, gärna tre eller fyra gånger i veckan med tanke på handen. Två gånger på gym, två gånger något annat. Förra veckan kunde jag för första gången göra en downward facing dog detta år. Det var stort. Mycket stort att ens hand dels håller, dels böjer sig så mycket så den tillåter detta.

Men som ni hör. Det är ett galet tempo just nu. Då har jag inte ens nämnt jobbet än. Men tre veckor till semester, nejnej. Jag hinner inte med just nu.