Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är att inte längre minnas i vilket land han befinner sig. Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är den tomma lägenheten med den tickande klockan eller tv:ns bakgrundsljud som enda sällskap. Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är all planering som krävs och ser du inte till att vardagen fungerar för er båda, så är det inte heller någon annan som köper hem ketchupen som behövs till morgondagens middag, trots att ni egentligen är två som bor i ert hem.

Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är de där tre minuters samtalen som ni ska klämma in mellan avslutat möte och middag med eventuella business partners. Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är det som aldrig hinner sägas under de samtalen, alternativt de saker du hinner säga när du är tillräckligt trött på allt. Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är att den du gläds mest med och som du sörjer djupast med, den personen är inte där.

Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är att du inte kan planera något tillsammans, julkonserterna äger rum de dagar han är borta, dina vänner bjuder in er när han är borta, de tv-serier ni tillsammans tittar på ser du mitt i allt på ensam.

Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är tiden som det tar för er att hitta tillbaka till varandra och när ni gjort det så reser han igen. Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är att hur du än försöker sysselsätta dig så är det bara inte lika roligt att göra det ni brukar göra tillsammans ensam. Det värsta med att ha en man som är borta varje vecka är känslan när du ser allt som borde göras i ert hem, men du har ingen lust, för du kan lika bra göra det imorgon eller nästa vecka, för du är lika ensam då.

Det allra värsta är ändå att varje dag komma hem till en tom och mörk lägenhet, att vara bortskämd med att ha en famn att krypa upp i, att ha någon som pysslar om dig och någon att pyssla om och mitt i allt är denna någon inte där större delen av veckorna. Att samtidigt försöka leva sitt eget liv är inte lätt, när du ändå gärna är där när han är hemma. Det värsta är också att ingen ser dig, eller uppskattar dig på samma vis som han gör och ibland är det bara helt förfärligt tomt.

 

Annonser

Julen närmar sig med stormsteg. För min del handlar det inte längre om hur mycket klappar en får, utan mer glädjen över att få fira jul med familjen ett år till. Det handlar om att få stanna upp en stund och se hur julfriden lägger sig över vårt land, nästan så att en känner hur landet självt drar efter andan på julaftonskvällen och långsamt andas ut.

”och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande”

När julfreden läses upp, de välbekanta orden som klingar delvis än bättre på vårt andra inhemska – Huomenna, jos Jumala suo – då sänker sig julefriden. En stund att minnas de som vandrat på vår jord, en stund att dra efter andan, en stund för ro medan julaftonsmörkret sakta sänker sig. En stund för samvaro, god mat och glädje.

Före vi når dit så ser jag ändå december som en karamell att suga länge på. Det är julmarknader, det är glöggtider, det är granklädning, det är julserier på TV (ingen har väl missat Terry Pratchetts Hogswatch hoppas jag på?) och det är pepparkakor. Julljusen lyser i fönstren och eventuellt kanske är det litet vitt på marken.

Det här är min jul. Jag vet att för många är det den stressigaste tiden på åren, det är mat som ska lagas, släktingar som ska tillfredsställas, ungar som ska ha 517 julklappar. Allt detta har vi för länge sedan glömt. Vi äter inte traditionell julmat längre utan har skapat andra traditioner, julklapparna är få och när vi är fyra personer och en hund som firar jul är det mycket stillsamt. Och det är så skönt att få ha det så. Det är så skönt att få fokusera på samvaron, kanske ett sällskapsspel, kanske några goda glas rödvin istället för all denna kommersialism och stress som vi tydligen borde uppleva inför julen.

Jos Jumala suo – infaller julen också i år och om allt går väl firar vi den lugnt och njutningsfullt precis som förra året. Jos Jumala suo – följer vi med julfreden, antingen på plats eller via TV. Jos Jumala suo – firar vi jul i sommarparadiset bland mörkgröna tallar, bara grusvägar och vindtäta kläder. Det går det med, precis som det också går att vara insnöad på stugan om det mot förmodan blir en vit jul. Det mesta går – jos Jumala suo.

Hur ser din jul ut?

 

En vecka efter att megaseminariet vi planerat hela året är över är det som om luften gått ur mig. Jag sitter på jobbet framför datorn och stirrar på ett papper med information till ett mejl som jag borde skicka iväg och det bara inte händer. Kanske för att den person som jag ska skicka mejlet åt inte kommer att uppskatta mitt svar. Kanske för att det är så grått utanför fönstret. Kanske för att jag just nu har litet svårt att hitta min motivation igen.

När livet går från 150 till 55 och den normala vardagliga lunken tror sig vara här igen, fast jag egentligen har en drös med saker jag borde ta itu med, då tappar åtminstone jag fokuset. Snart är det kaffepaus, just var det lunchpaus, före det byggde jag ihop en grej med en kollega, före det hade vi möte och dagen bara rullar iväg. Min to-do-lista från igår är långt ifrån klar och jag längtar efter socker (jag undrar om mörkret medför detta vansinniga sockerbehov jag mitt i allt har) och att vara hemma och mysa i vår nästan julpyntade lägenhet.

Min rygg småvärker, trollskott sade läkaren, med jämna mellanrum och jag borde ju egentligen inte sitta. Men jag orkar bara inte stå en hel dag när olusten faller på. Vinterdepression, höstdepression, solbehov, eller en paus efter att livet gått hårt, kalla det vad ni vill, men jag känner ändå att jag borde få mer gjort än vad jag lyckas med just nu.

Första helgen hemma denna höst på tumanhand. Inga gäster som bjudit in sig själva, inga måsten, inga långa to-do-listor.

Lägenheten städades i fredags, mha städare. Orkade inte längre föra en ojämn kamp mot dammet där vare sig jag eller mannen vinner, när tid och ork saknas. Istället plockar vi fram julen – ja man får!, dricker glögg och går på årets första julmarknad.

En ny vecka imorgon, men jag är mer utvilad än på länge. Det enda sura är att jag sträckte min rygg igår – utan att göra något alls. Jag har alltså ingen aning. Orkar ändå inte riktigt bry mig om dem, tränar yoga, använder icepower och äter burana i väntan på läkare imorgon.

I övrigt en välsignat skön och rofylld helg på tumanhand med strålande solsken och några minusgrader. Bliss.

Efter några veckor av mycket intensivt jobbande är det nu möjligt att börja kika upp bakom pappershögarna och fundera på livet. Mitt i allt ser jag novembersolen igen genom fönstret, när hände detta?

Igår avslutades alltså det andra stora evenemanget jag är med och ordnar under november. Detta evenemang är jag en av huvudarrangörerna för och det handlar om ett två dagar långt seminarium med över 100 deltagare. Och ni vet, allt har bara gått så sjukt, sjukt bra! Alla föreläsare har kommit i tid, ingen har fått en allergiattack, tidtabellen har hållit, konferencieren visste vad hen skulle säga, åh – alla dessa små detaljer som bara kan skita sig så hela seminariet inte fungerar.

Trots att vi gjort en massa små saker, intervjuer, poddar etc under tiden som deltagarna suttit och lyssnat på föreläsarna har allt bara löpt så sjukt bra. Proffsigt sade min litet äldre kollega.

Nu är det bara en arbetsutskottsmöte, en liten intervju på densk (engelska kanske?!) och en bidragsansökan att skriva så är denna vecka i paket. Ja, så ska jag ju se min väninna och diskutera det faktum att jag visst lovat ställa upp som hennes kampanjledare också. Ja jestas så det kan bli ibland.

Häromdagen blev jag ombedd att tala några ord när den äldsta släktingen fyller 90 år. Jag, som skriver dikter när andan faller på, känner en tveksamhet inför detta beställningsarbete. Jag har alltid haft svårt att formulera mig på beställning, när orden löper fritt är det så mycket lättare.

I den här frågan är jag dessutom så kluven, familjens förhållande till släktingen ifråga har varit så motsägelsefullt när släktingen länge lidit av en sjukdom och beskyllt framförallt min far för att stjäla allt från blombuskar till grushögar av släktingen.

Vad ska man säga i sådana fall när de trevligaste minnena man har av släktingen är före det att man var sex år gammal, när sjukdomen slog till med full kraft? Hur ska man kunna uttrycka en tacksamhet när tacksamheten överskuggas av oron över att bli utskälld för något man inte gjort?

Min trygga barndom, du som var för så länge sedan, hur ska jag kunna återuppliva dig för att säga de rätta orden och kunna återkalla de oöverskuggade minnena?

 

Livet går så snabbt denna gråa senhöst när det aldrig blir riktigt ljust och en konstant lever i någon form av dimma. Den största festen för i år är avklarad å jobbets vägnar, nu fortsätter följande stora seminarium. En och en halv vecka till, sedan kan jag andas. Före det är det mycket jobb, men sedan, sedan kan jag andas.

I tisdags stod mitt i allt en dam framför mig, en dam som jag kanske aldrig sett förut. Damen, i en elegant turkosgrön klänning med svarta högklackade skor, fläta i håret och med en välavvägd sminkning var vacker, så vacker. Damen fick herrarna att dra efter andan och hennes röda sjal som kontrast mot klänningen och hennes kolsvarta långa ögonfransar var så väl avvägda. Det märkligaste är att den damen, vars ögon jag mötte i spegeln, var jag. En vuxen, vacker dam, en dams ögon som jag aldrig sett förr. Att betrakta sig själv utifrån när man ser ett nytt jag som man inte trodde fanns, en så annorlunda upplevelse. En så märklig skepnad att möta efter att så länge levt i halvtrasiga jeans och sjabbiga collegetröjor när vi byggt.

Diskussionerna med sminkösen före detta möte, diskussionerna om hur kvinnor alltid berättar om vad som är fel på dem det första de gör när de sätter sig i en sminkös stol, varför gör vi så? Så fascinerande, så skrämmande, så ledsamt.

Ett möte med en väninna, en till av de där fantastiska kvinnorna som finns i min omgivning, en ytterligare bekräftelse på hur vi kvinnor överlag har så svårt att ta plats i denna värld, när vi ju inte är sämre än männen. Varför gör vi kvinnor så? Varför gör jag så? Varför förminskar vi oss själva tills det att det inte finns något kvar av oss? Varför ges vi inte samma utrymme, varför tar vi inte samma utrymme?

Så många tankeväckande möten denna vecka, inte minst med mig själv i spegeln. Så mycket att tänka på, så svårt att hitta sig själv.

Dags för en positiv lista, såhär lagom när den första snön faller utanför fönstret!

1) Jag har äntligen hunnit börja titta på jobbets verksamhetsplan. Min chef var typ väldigt nöjd med de områden jag tänkt ta upp. Varför, o varför är det så viktigt med chefens kommentarer om att det är mycket bra det en tänkt sig?

2) Brödet jag hann baka i torsdags. Nytt recept, stort bröd fyllt med kli, råg och graham och det blev ju bara så gott. Både min mamma och man tyckte det.

3) De tre timmarna jag hade ensam igår som tillbringades i sällskap med en riktigt god ny bok, Kun juoksin pakoon. Den berättar om en judisk flicka som levde i Berlin under det andra världskriget. En så bra bok att försjunka i. Samtidigt är den ändå inte så lättläst så den tar slut på en halvtimme.

4) De fem böckerna jag köpte åt mig på årets bokmässa för det facila priset 20 euro. En helt underbar bok om Helene Schjerfbeck för fem euro, boken Lolita som förbjöds i Frankrike på 1950-talet, ovannämnda bok och ett par till.

5) Gymbesöket igår. Så bra så. Så vansinnigt skönt att träna så hjärtat säger DUNKDUNKDUNK när pulsen stiger och svetten börjar lacka.

6) Dagens planer på att steka blinier. Äntligen finns det tid och lust!

7) Vi har gäster imorgon. Äntligen hinner vi se litet folk!

8) Vi är hemma hela helgen. Äntligen hinner vi åstadkomma något vettigt där hemma!

Det är min positiva lista just nu. Hur ser din ut?

Hösten som går är den märkligaste av de märkliga. Trots att oktober snart är slut och julen närmar sig med stormsteg har jag fortfarande inte riktigt landat i vardagen. Jag som annars brukar tycka mycket om hösten och höstmyset med tända ljus, matlagning och värmande röda viner har inte riktigt hunnit dit ännu.

Delvis beror det på min mans myckna resande. Ingen vecka är den andra lik, ibland är han borta tre dagar, ibland är han borta fyra, ibland två och sällan ingen dag alls. Detta gör nog att det är väldigt svårt att planera och jag märker att lusten att pyssla där hemma litet fallerar när det känns som om att jag konstant ensam pysslar i vårt gemensamma hem. Det är ju sist och slutligen inte bara jag som till exempel ska ta ansvar för städningen och är han borta fyra dagar så kan jag ju lika bra städa imorgon, ett tankesätt jag egentligen inte är van med överhuvudtaget.

Jag har inte heller kommit igång med min gymträning, kanske för att jag var sjuk ett par veckor men också för att jag inte riktigt landat i vardagen. Jag har tränat en del yoga hemma, ridit mellan varven, krattat och liknande när vi varit på landet men inte riktigt kommit igång ändå. Kanske det är helt okej att ge sig själv en snällare höst ifråga om tränandet, men samtidigt tror jag ändå att jag skulle  hitta den egna platsen litet lättare om jag skulle träna mer.

Inte heller har jag lagat särdeles mycket mat. Jag hade drömmar om pajer och soppor, men efter att vår frys fyllts med Karl-Johan (vilken svampsommar vi haft!) och blåbär så fanns det inte mycket utrymme kvar. Kanske kunde jag baka ett bröd idag när jag kommer hem, det skulle vi faktiskt behöva mer av? Beroende på hur många möten jag ska involveras i ikväll, i värsta fall blir det två stycken.

Vårt hem är fullt med saker som vi planerar att sälja, men som inte heller det blir av. Min man har lovat ta bilder, men de få dagar vi har tillsammans är fyllda med mer akuta saker än att lägga ut en långklänning, en del av en servis och så vidare till försäljning. Igår kväll fick jag ändå städat ett köksskåp, sorterade igenom mina skor och större delen av mina kläder och hittade några plagg att tvätta och ge bort. Redan det är ett steg framåt.

Jag som brukar ha alla julklappar färdiga i september (bara för att jag snappar upp vad folk önskar sig under året) har nu endast min mors klapp färdig. Inte för att jag ger klappar åt fler än fyra, mina föräldrar, man och vår hund, men en viss ångest börjar jag känna. Pappas ska hämtas från Akademen i Jumbo, vart jag måste ta mig personligen eftersom Akademen inte skickar böcker mellan butikerna (??!!!!) i dagens teknologiska värld och mannens måste jag försöka beställa med hjälp av mina föräldrar eftersom den ska hämtas i en butik i Åbo. Det är alltså litet mer projekt än vanligt.

Blinierna jag steker varje år till jul väntar på att stekas, fönstren är otvättade och nu meddelade min mor just att hon kommer på överraskningsbesök i helgen, den helg där jag tänkt få en massa saker gjorda när jag delvis är ensam hemma. Jag jobbar lördag, men hade efter det tänkt hitta på litet nyttiga saker men tji fick alltså jag. Få se om jag ens hinner gå på gym på söndag.

Så det blir liksom inte så mycket den här hösten. Den kommer liksom aldrig riktigt igång på något vis. Jobbet drunknar jag i just nu, men livet består ju inte bara av jobb utan det vore roligt att få saker gjorda på hemmaplan. Min stund på jorden saknar just nu en struktur och emellanåt undrar jag om det beror på att jag är så van att ha min man vid min sida, så det är svårt att mitt i allt ta tag i sitt eget liv när man plötsligt är ensam varje vecka. Å andra sidan känns det så svårt att planera också när den ena veckan aldrig är den andra lik. De dagar min man är hemma umgås jag ju gärna också med honom och eftersom mina vänner också har rätt mycket program är det inte alltid en så lätt kombination.

Oh well, jag ska snart gå och köpa mig en tomatsoppa och semla och sedan försöka hitta mig i denna torsdag. Igår hade jag en sjukt effektiv dag på alla plan, idag sitter jag mest och stirrar på datorn. Men efter lunch är livet garanterat bättre!

Måndag. En av mina egentliga favoritdagar, varför vet jag inte. Det känns som evigheter sedan jag senast skrev, vilket det kan göra när det händer mycket.

Först och främst är jobbet löst, åtminstone för ett tag framöver. Om allt nu går som planerat, det måste ännu behandlas på ett möte, ska jag och min bättre hälft hitta på något skoj i vår. För att vi är värda det.

För det andra blev ju vår stackars hund påflugen förra veckan. Det ledde till det värsta veterinärbesöket någonsin och en ordentlig smäll i i vår hunds tillit till sin omgivning igen. Det är verkligen eländigt och vi måste nu fundera tillsammans med de som verkligen förstår sig på hundar. Men det är verkligen för jäkligt och vi kommer att få jobba massor med det. För mig som är en äkta hundvän har det tagit mycket på krafterna.

Jag har också hunnit rida på den bästa fjordingen. Vi tränade yoga-andning i trav – skitsvårt och förberedande galoppombyten. Så spännande!

Vi har också hittat årets första huggorm och tagit livet av den. Den låg mitt på vägen och flyttade inte på sig när den var så stel och vi kunde inte utsätta vår hund för ett bett.

Vi har också gjort en massa skoj med vår hund. Vi har spårat i skogen, vi har utmanat honom att söka godis under krukor och tidningar och kastrullock och han är galet lycklig när vi gör det.

Och jobbet. Jestas, när blev det såhär mycket jobb?

Och resandet. Vi reser på fredag!

Intensivt. Rätt så bra. Emellanåt helt fantastiskt. Elämä vie som våra landsmän säger.