Sommaren 2018, den bästa på länge och för första gången på länge kändes den evighetslång. Hur många av oss är det inte som tycker så och som bara är litet bättre människor efter denna sommar? Tänk vilken skillnad en solig sommar gör, i jämförelse med en där det blåser och regnar hela tiden. Jag kan inte skriva om hela sommaren, det vore alldeles för mycket, men det finns vissa stunder jag vill lyfta upp från min sommar och dela med mig av.

Det är de där timmarna från sommaren när jag ridit en arab för första gången i mitt liv. En arab är inte så stor i storlek, men en stor häst att sitta på, åtminstone om det är en arab som fortfarande tror att han är hingst. Jag har fått sådana träningspass på arab i sommar så svetten runnit och jag varit nära värmeslag, och jag har älskat det. Jag älskar känslan av en häst som inte ger något gratis, som tvingar dig att arbeta varenda sekund du sitter på ryggen och som du ändå i något skede av timmen faktiskt får att lyssna på dig.

Det är de där timmarna jag suttit högst uppe på en solvarm klippa någonstans där ute i Skärgårdshavet, med ett glas vin i handen, med min man bredvid och sett hur solen sakta sjunkit i havet. På vissa öar har det bara varit vi båda, på andra öar har vi varit flera båtar. Men känslan av att kunna sitta där hur länge som helst, inga ord behöver egentligen sägas, det finns ingen brådska och man behöver bara vila ögonen på ett fantastiskt skådespel som naturen bjuder på, det är den känslan man borde kunna spara på burk och öppna där någonstans i januari.

Det är de där timmarna vi suttit på vår terrass och ätit middag, de där timmarna när du så småningom inte ser vad som är stranden mitt emot och vad som är spegelbilden i vattnet. Tallarna är lika gröna i spegelbilden som i verkligheten och var vattnet börjar och klippan tar slut blir en hårfin, osynlig gräns som är så vacker så det tar ont i själen.

Det är de där timmarna när jag haft en brunbränd, glad, ledig man bredvid mig. De där timmarna vi fått dela när ingen av oss varit på väg någonstans, de där timmarna när vi inte haft en skärm framför oss, inte suttit instängda i en lägenhet i trafikbruset, utan fått vara ute dygnet runt om vi så önskar.

Det är de där nätterna när alla fönster och dörrar på vårt hus stått öppna i värmen. Det är de där nätterna vi vaknat ombord bara för att ta oss ett morgondopp i ett varmt Skärgårdshav. Det är alla de där morgnarna vi fått äta färska jordgubbar på yoghurten. Det är de där tidiga morgnarna jag kommit ensam till stallet för att ta ut fjordingen jag ibland rider, för att rida ut med henne före den dallrande hettan slår till med full kraft.

Om det vore möjligt skulle jag ta ögonblicksbilder av allt detta jag varit med om. En bild påstås säga mer än tusen ord, ändå kan en bild aldrig förmedla helhetsstämningen i ögonblicket, så kan inte heller alltid orden, inte till fullo.

Annonser

Jag kunde skriva om båtfärder på ett vindstilla Skärgårdshav. Jag kunde skriva om att utmana sig själv genom att rida ensam ut mellan raps- eller rypsgula fält på en trygg häst, efter att ha upplevt litet för stora och starka hästar. Jag kunde skriva om alla böcker jag hunnit läsa. Jag kunde skriva om känslan av att ha så litet kläder på sig så man inte ens minns när man senast i Finland haft det, utan att frysa. Jag kunde skriva om middagar som äts på vår terrass när solen går ner. Jag kunde skriva om tystnaden i skärgården.

Men mina ord räcker inte till. Det här är den mest avslappnade sommaren på länge och jag försöker ta tillvara varje minut som går. Den innehåller så mycket fint, så mycket vackert så jag kan inte längre beskriva det. Sommaren, du ger mig just nu allt det jag behövt så länge och så mycket mer än jag visste att jag behövde.

Det kallas sommar de där svala nakna nattbaden, som väcker livet i en kropp som aldrig varit mer levande

Det kallas sommar när måsarna i den  steniga skärgården i norr skriker sin lov till fullmånen den röda, natten igenom

Det kallas sommar, att sitta på en svettig ridplan när du travar i otakt på hästen med den stötiga traven och svetten sakta sipprar ned under hjälmen

Det kallas sommar när musklerna värker efter att du fällt ditt livs första träd, sågat upp det och du känner adrenalinet pumpa

Det kallas sommar när ni bygger terrass i ert anletes svett, en terrass som måste bli färdig före lördag när gästerna kommer

Det kallas sommar när du stjäl till dig stunder med boken du just då kunde drunkna i

Det kallas sommar när hunden i huset hittar vattenmeloner på golvet och lekfullt puffar till dem i längtan efter att förstå sig på de klotliknande frukterna

Det kallas sommar när man måste fånga varje minut, varje sekund, när livet snurrar förbi i takt med solens upp- och nedgång

En morgon till. Sju timmar till (jag jobbar halvdag imorgon). Tre tvättmaskiner till. Ett besök till Prisma med storhandling till. Litet mer packning till. Två jobbluncher till. Ett avsnitt av Handmaids Tale till. En natt i lägenheten hemma till. Ett morgonmål hemma till.

Sedan bär det av.

Typiskt nog lovas det 12 grader till stället där vi ska vara på lördag. 12 grader. Jag hoppas vädergudarna har fel. Men sedan, sedan blir det bättre!

Igår friskförklarades jag officiellt från virus, från följdsjukdomar, från allt vad som plågat mig sedan september. Lagom tills semestern börjar är jag alltså fri från det som följt med mig de tio senaste månaderna. Två penicillinkurer, tre kurer av andra mediciner, otaliga burana och så vidare är nu över.

Nej, jag är trots detta inte helt symptomfri. Men, jag kan börja leva ett normalt liv igen, även om jag nog lär fortsätta med stora doser C-vitamin, mjölksyretabletter och b12 ett bra tag till.

För att inte tala om järnet. Järnet ja, för några veckor sedan undersöktes äntligen det, det som inte syns via hb-tester. Det var en tredjedel av vad det borde ha varit. Efter tre veckor med järn är jag ändå starkare, mindre andfådd, gladare och inte lika grubblande. Åh, järnet, jag kan inte hylla dig nog.

Nu packar jag för en sommar som jag hoppas komma skall. I helgen rör jag mig i Ileeas hemtrakter och sedan reser vi söderöver till paradiset. Så skönt det ska bli. Och lättnaden över att vara frisk, trots att det bara varit ett virus grät jag när jag talade med min mor i telefon igår. Vad är det med mödrar som gör en så blödig?

Idag tänkte jag göra något ovanligt, nämligen skriva om min man. Jag skriver ibland om vårt förhållande, men aldrig om honom, eftersom det här är min blogg och han inte ska behöva blandas in i den på det viset.

Idag är saken litet annorlunda, min förbenat häftige man har nämligen vunnit första pris på ett stort internationellt seminarium för bästa paper.

Jag dör litet av stolthet. Som tur köpte jag en champagne i förrgår, nu är det verkligen dags att korka den! Han är så himla bra den där typen jag lyckats gifta mig med. Så himla bra.

 

 

Såhär inför sommaren är det väl helt okej att göra en lista och berätta om sina sommarplaner? Här kommer den:

  1. Mina planer för sommaren
    – Fira midsommar i goda vänners lag. Hoppas, hoppas, hoppas det inte häller ned eftersom vi ska vara ute!
    – Rida så mycket jag bara hinner och orkar. Försöka bota min skräck inför att rida i terrängen (ja, jag har skenat litet för mycket i terräng för att tycka det är helt kul. Känslan av att sitta på en skenande häst som inte bryr sig ett skvatt hur mycket du än drar i tyglarna är inte sådär jättekul).
    – Vara ute med våra båtar. Bli vän med vågorna igen. Inga 15 sekundmeters vindbyar alltså, tack!
    – Umgås med vår hund.
    – Utvidga terrass.
    – Ordna sommarfest. Det räcker väl mer än väl?
  2. Här badar jag helst

    Havet! Alla gånger om. I vårt underbara Skärgårdshav bland klippor och skär och en gassande sol. Nakenbad när man är ute med båten och ensam på en ö, det går liksom bara inte av för hackor.

3. Hur länge ska du vara ledig?

Länge! Jag tar ut en del av semesterpenningen i ledig tid, så på det viset får jag sju dagar ledigt till.

4. Vad ser du mest fram emot?

Att umgås med en solvarm man. Att få vår terrass klar. Att få den perfekta skänkelvikningen till stånd. Känslan när man hissar segel i lagom vindar. Att hinna och orka se mina vänner. Att hinna läsa böcker. Att dricka vin på vår terrass. Att dyka in i ett sommarvarmt hav. Morgonsimturerna. Ah, det finns så mycket att se fram emot under sommaren, så listan är oändlig.

5. Vad kommer du att köpa inför semestern?

Mediciner. Sad but true. I hopp om att få må ännu bättre. Järn och mjölksyretabletter står högst upp på listan.

6. Vad kommer du att äta?

Grillat i alla former, färger och storlekar. Kyckling och fisk. Nypotatis.

7. Vad kommer du att dricka?

Rosévin hoppas jag på. Vatten. Mjölk. Kaffe kanske?

8. Vad kommer du att ha på dig?

Ridbyxor och hjälm, bra skor att hoppa i land i, t-skjorta och shorts hoppas jag på.

9. Vad oroar du dig för?

Att något av mina symptom blossar och och blir olidliga. Gah, jag skulle liksom inte orka mer. Jag är oändligt tacksam för varje symptomfri timme just nu. Det har blivit så mycket bättre, men den sista infektionen är så envis, så envis.

10. Den ultimata sommardagen

En ridtur medan det ännu är svalt på morgonen. Sedan bad och second breakfast som det brukar bli när jag rider. Kanske vi sedan far ut med någon av båtarna om vädret tillåter, eller bygger? Det är väl en rätt bra dag? På kvällen kan vi sitta ute och äta, antingen i sittbrunnen eller på vår terrass.

11. Hur kommer du att minnas din semester i september?

Efter två veckors jobb är semestern redan extremt långt borta, så jag hoppas att jag har nästa semester att se fram emot. Alltid är semestern för kort. Alltid.

 

 

Jag hade skrivit ett långt inlägg om hur en av mina kolleger förra veckan kommenterade att jag och min man tillbringar alldeles för mycket tid tillsammans. Men jag tog bort det, för det kändes inte rätt det jag skrivit.

Däremot tänkte jag skriva om hur litet omvärlden vet om ens vardag. Nämnda kollega är lyckligt omedveten om att min man de facto rest tre av de fyra veckorna före midsommar, idag reser han iväg igen och jag ser honom följande gång på midsommarafton. Det att vi sedan gör mycket när vi är tillsammans kanske gör att det ser ut som om vi tillbringar mer tid tillsammans än vi de facto gör, men är det sist och slutligen värt att irritera sig över?

En annan märklig kommentar jag fick för ett tag sedan var av en gammal vän som påstod att hen var avundsjuk på det jag och min man har. Som om vi mitt i allt ses som det perfekta, problemlösa, paret. Paret som i verkligheten inte finns. När jag försökte påpeka att verkligheten inte är en dans på rosor för någon, slogs detta snabbt bort med en axelryckning och ett flin.

De sociala medierna bidrar långt till de chimärer som byggs upp, glansbilden av att allt ser perfekt ut på ytan förstärks och vardagslivet i november förminskas. Ja, vi har ett bra förhållande med min man, det tänker jag inte förneka. För tillfället är det bättre än på länge, men det beror också på våra val. Valen vi gör varje dag påverkar mer än vi tror, oss själva, vår omgivning, våra medmänniskor.

Jag vet att vi också bidrar till bilden av det ”ideala paret” genom att sätta upp bilder från våra resor, genom att lägga upp bilder från vårt sommarparadis, genom att berätta när det går bra för oss. Jag vet att vi kanske förminskar de stora, svåra frågorna, åtminstone i den virtuella världen, men tro mig, de finns där, de också. Ni som läst denna blogg vet att det inte alltid är så lätt. Att vi inte väljer att dela dessa frågor med hela världen gör förstås att den goda bilden av livet förstärks.

Ändå får tanken på att vi skulle symbolisera det perfekta paret mig att må litet illa. När jag tänker på alla timmar vi grälat, gråtit och älskat varandra är vi långt ifrån perfekta. Vi är inte mer än människor som valt att leva tillsammans och som gör det bästa av det valet. Något som ett perfekt liv, eller ett perfekt par- eller vänskapsförhållande finns inte. Devisen om att vi alla får vårt under livet stämmer allt bättre ju fler år som samlas på ens nacke. Ingen är perfekt, inte jag, inte du och inte ett enda par som du ser. Ingen. Och den tanken gör det kanske litet lättare att möta morgondagen?

 

 

Idag tänkte jag delta i den allmänna sommarrean. Det är väldigt sällan jag shoppar aktivt nuförtiden, oftast blir det en till två plagg, eftersom jag på det stora hela är väldigt nöjd med min garderob. Ibland tillåter jag ändå mig själv att strosa runt i storstadens butiker, känna litet på plagg och se ifall jag hittar något jag tycker om. Hemskt många plagg blir det inte per år, från Milano (modets Mecka) kom jag hem med exakt två plagg.

Jag tror ändå inte på att det alltid är mängden man köper som är det mest avgörande, utan också vad du gör med dem. Ser jag på kläderna jag har på mig idag så har jag en kjol mina föräldrar köpt åt mig från Stockh lm (ett av de få märkena jag verkligen gillar, på grund av bra kvalitet och snygga färger) sisådär 10 år gammal, en rödrandig t-skjorta köpt utomlands för minst 10 år sedan, en svart kofta som är nyare, eftersom svarta koftor tenderar blackna i tvätten, och ett par skor som också de säkert närmar sig 10 år.

Vad kan man alltså konstatera av denna beskrivning? Att de plagg jag gillar så använder jag också tills de är slut. Detta tror jag egentligen är det viktigaste i vårt slit och släng samhälle. Javisst gör jag missar jag också, men jag har blivit mer noggrann, mer nogräknad och mer eftertänksam i mina inköp. Behöver jag plagget är frågan jag ofta ställer mig, hur använder jag det och med vad använder jag det? Har jag inte ett klart svar på åtminstone två av tre frågor (framförallt nummer ett får ibland stryka på foten) så köper jag inte det. Det finns många plagg som är hur fina som helst i butiken, men som ändå kanske inte passar just mig och min kropp.

Och orsaken till att jag idag tänker gå på rea? Ja, jag fick sålt min gamla bil här i veckan. Jag skäms för att vi bor som vi bor och har haft två bilar, till mitt försvar kan jag säga att vi haft min gamla bil endast för sommarbruk och att vi försökte sälja den redan för två år sedan. När vi flyttade till storstaden 2011 (herreje vad tiden går) visste vi inte hur länge vi skulle bli här och vad framtiden skulle föra med sig. Nu fick den dock ett bättre hem, hos en människa som hinner köra mer med den och vi fick ett motorfordon mindre att bekymra oss om. Win-win. Och när man säljer en bil, då anser åtminstone jag att man har rätt att unna sig något.