Ta aldrig en debatt med en man vars grundtanke är att män och kvinnor har lika lön. Skriv inte ens på en facebookvägg var en man uttalat denna tanke. Denna man har inget liv och kommer att förfölja dig med tragiska kommentarer i flera dagar framöver. (säkerligen kan detta också gälla kvinnor i andra sammanhang, nu var det dock en upprörd man som inte riktigt förstått det här med jämställdhet, för det hade vi väl redan).

Istället kan man göra så mycket roligare saker. Som att jaga svamp. Som att klappa hästar och hund. Som att lära sig skruva en motorsåg. Till exempel.

 

Annonser

Bihåleinflammationen – Steph 3-1. Men det heter ju att det är segern som räknas eller hur det nu var och jag tror att jag vid det här laget (om jag inte blir dränkt igen idag) kan förklara bihåleinflammationen som överlevd och avklarad för denna gång. Två år sedan sist och det var verkligen inget jag sett fram emot att behöva uppleva igen.

Denna gång bestämde jag mig för att göra allt för att undvika penicillin. Jag har tagit min penicillindos för detta år bestämde jag redan i våras, när jag av olika orsaker tog penicillin och värkmedicin så mycket så att min mage nog inte var  nöjd. Efter två veckor med till-och-från-känningar av bihålorna insåg jag dock i lördags att antingen får jag göra något desperat, eller så är det bara att gå till läkare, ta det förhatliga penicillinet, se allmänkonditionen gå i botten och känna hur man bidrar till att öka penicillinresistansen en gnutta till här i världen.

Så vad gör man när man är desperat? Jo, man googlar. Efter mycket googlande och perklande över naturprodukter som finns i Tyskland, Estland och Sverige – och som där används som kutym mot bihåleinflammationer, men som ju inte finns här, fick jag eller min man napp. En ny nässprej med samma verkande ämne som i tabletterna som finns i alla andra länder – HURRA! 25 euro från apoteket, så billig är den inte, men att köpa från apoteket känns ju ändå mer än tryggt.

Såhär ser den ut, sprejen jag köpte:
SinoClear_Flaska

Man ska ta den i minst sju dagar och den når sin fulla effekt efter att man använt den i några dagar. Man tar den max en gång om dagen, annars ska den vara i kylskåp. Här vill jag dock tipsa om att ta fram den en halvtimme före du sprutar in den i näsan, annars tar det nog riktigt ont. Den är inte behaglig att spruta in i näsan annars heller, det blir bättre när inflammationen lugnat sig, men de första gångerna kommer det att ta ont. Min inflammation var så illa så den sträckte sig högt upp i pannan och ja, det brände i pannan, bak öronen och överallt första gången jag sprutade in sprejen i näsan. Men det var ändå inte lika hemskt att använda denna sprej som när man använder nässprej som innehåller eucalyptus eller menthol. Den rekommenderar jag inte åt andra än självplågare.

Nu fem dagar senare, trots en rotblöta på vägen till jobbet häromdagen, måste jag nog anse mig vara frisk. Energin är tillbaka och även om jag kommer att vara försiktig under de kommande dagarna känner jag nog inget av mina bihålor längre. Och penicillinkuren klarade jag mig utan denna gång. Och nästa gång min man reser till Tyskland, gissa vad jag tänker beställa?!

P.s och det bästa med den här, ja ni vet hur andra nässprejer torkar ut? Det gör inte den här, inte alls på samma vis! Däremot måste man dricka sjukt mycket för man kommer (åtminstone jag) att snyta mig massor. Dessutom tycks den också ha effekt på de infektioner man har i halsen, vilket är en trevlig bieffekt.

Och nu säger jag inte att man inte ska gå till läkare. Det är inte min poäng. Däremot tycker jag nog att vi i Finland kunde vara litet mer öppna för alternativ, inte minst beprövade sådana, framförallt när alternativet är antibiotika.

Min bättre hälft reser mycket, egentligen alldeles för mycket för att vårt förhållande tidvis ska må riktigt bra av det. Trots detta brukar jag försöka hålla tand för tunga och bita i det sura äpplet relativt tyst, även om jag långt ifrån alltid uppskattar hans resande.

Den här gången är det litet svårare. Min bättre hälft befinner sig i USA och jag hade på något vis en idé om att det var något vi kunde ha upptäckt tillsammans en vacker dag, att det var något som var orört för oss båda två. Så är det alltså inte längre.

Och jag vet inte riktigt varför jag är så sur över det. Kanske det har med vårens vansinniga resande att göra, när han var borta varje vecka, som jag inte riktigt hämtat mig från ännu. Kanske har det att göra med att det var något jag tänkt att vi kunde upptäcka tillsammans. Kanske är det för att jag varit småflunsig så länge. Kanske är det för att jag dränktes i regnet imorse på vägen till jobbet. Kanske är det för att jag så ofta den senaste tiden upplevt att vårt gemensamma liv fått pausa för att han varit på arbetsresa. Kanske är det för att jag inte frivilligt ställt upp på att vara en del av ett travellin´band utan för att det är något jag tvingats delta i.

Samtidigt kan inte små tankar som vad händer om jag en dag börjar resa mer i mitt arbete infinna sig ibland? Vad händer om jag en dag inte längre orkar med hans resande? Vad gör vi då?

Så ja, denna gång är jag sur. Så onödigt, så vansinnigt onödigt och inget blir ju egentligen bättre av det. Men jag är riktigt, riktigt grinig och det går inte liksom riktigt över av sig själv denna gång som det brukar. Tja, kanske de utlovade spenatplättarna till lunch gör underverk och jag blir på bättre humör.

Så reste mannen mot lone star state och Houston. Nu är det bara att hålla alla tummar och tår för att Irma inte ändrar sin kurs eller att Houston översvämmas igen. Ibland hatar jag hans resande. Hatar.

Själv ska jag fortsätta bota min bihåleinflammation. Nu testar jag något dundernaturpreparat efter att allt annat svikit. Antibiotika tänker jag inte äta. Känsliga slemhinnor – hur kan jag inte hata er och vårt efterblivna land ifråga om alternativa preparat som finns i ALLA andra länder.

 

Så var det då dags att vara gräsänka för första gången i höst. Planerna är som vanligt storslagna, jag ska delta i blomkålstalkot, få en telefonpåringning från en läkare, imorgon delta i en intervju (mer om detta senare om projektet förverkligas), träna, städa garderoben och allt annat som typ hör hösten, livet och gräsänkeskapet till.

Och så ska jag ju förstås titta på det som jag kallar för min alldeles egna tv-serie, nämligen Miss Fisher’s Murder Mysteries! Om du missat den rekommenderar jag den varmt.

fisher

*Nu är det ju då fråga om Tyskland och min man som rest sin kos, men ni förstår poängen

De gångna veckorna har jag märkt hur livslusten återvänt i jämförelse med våren. Det var en tung vår på alla vis, fysiskt, psykiskt och måendet var långt ifrån att vara på topp. Det finns så mycket just nu att vara lycklig över, som vår uppfinningsrika hund, som de ridlektioner jag får, som det jobb jag ändå har att gå till. Den största visdomen jag tar med mig från den gångna våren är ändå det faktum att jag måste bli snällare med mig själv. Jag har insett detta redan länge, men våren var en verklig ögonöppnare.

Det finns så många energitjuvar och jag har varit tvungen att inse att vissa saker har nog fått prägla mitt liv för mycket. Därför tänkte jag nu skriva av mig om ett par saker som nog tagit en för stor plats, i hopp om att sedan kunna släppa dem. Dessa saker har väl tyvärr ofta haft att göra med mina expojkvänner, som nog kanske inte alltid varit de mest lämpliga för mig.

För det första hade jag en man som i något skede (där när jag var sisådär 17 år gammal) tyckte att jag borde se upp med vad jag äter. Då vägde jag 62 kilo och var väl lika lång som nu, sisådär 167-168 cm lång. Att säga det åt en sjuttonåring tycker jag idag är vansinnigt och jag förstår egentligen inte hur han kunde säga så. Tyvärr har detta präglat mig mer än vad jag vill erkänna och var säkert en av de bidragande orsakerna till den begynnande ätstörningen jag led av i ett skede. Så vad lär vi oss av detta? Säg aldrig så åt någon, framförallt inte åt en sjuttonåring.

För det andra hade jag också en man, som fällde kommentaren att han ju inte kunde ha en kvinna med en högre utbildning än honom själv. Jag förstod aldrig kommentaren då (som 20 var jag nog väldigt ung och naiv och lyckligt omedveten om livet utanför de akademiska kretsarna) som tur. Länge har jag ändå efteråt funderat på vad det är för en man som säger så åt sin flickvän, och jag antar sist och slutligen att det säger mer om honom än om mig. Han fällde också många andra fula kommentarer åt mig och fick nog mig att bli en person jag inte ville bli, när han var så vansinnigt hård. I efterhand har jag också funderat om det hade med kulturarvet att göra, han var en äkta supisuomalainen och jag en nog ganska bortskämd finlandssvenska med en lätt rosaskimrande syn på livet.

Bland annat dessa två kommentarer bär jag fortfarande med mig i hjärtat, trots att det är många, långa år sedan jag fick höra dem. De blir litet lättare för varje år som går och jag blir mer bekväm med mig själv, och jag antar att de män jag umgicks med då inte ens kommer ihåg att de sagt dem. Det sägs ju också att i krig och kärlek är allt tillåtet, men jag håller inte med. Respekten för den andra får man aldrig, aldrig tappa om man önskar ha ett gott förhållande. I den respekten ingår också att man aktar sin tunga och är medveten om att man inte är ofelbar själv.

Detta skriver jag som sagt mest för att äntligen få bort dessa ord ur mitt hjärta och min hjärna. Och kanske för att få dig, just dig, att litet tänka efter hur du behandlar din medmänniska och få dig att komma ihåg att ord kan såra så mycket mer än man tror, åtminstone om den andras självförtroende inte är på topp. Kanske jag nu kan unna mig att äntligen glömma dess ord och istället suga i mig all den positiva feedback jag just nu får i mitt liv.

 

När hösten sakta, sakta kommer krypande (jag vill fortfarande tala om sensommar) tänkte jag att det kunde vara lämpligt att dela med mig några av de bilder som hittas i min telefon från sommaren.

Den första bilden börjar väl bli rätt klassisk för min blogg:

20170709_114115

Den är tagen från en holme precis bredvid Nagu Berghamn, antagligen en av sommarens finaste dagar. Vattnet var fortfarande så kallt, så kallt för att vara i juli, men denna vy, den vill litet slita hjärtat ur en. Denna vy, den gör livet värt att leva.

20170718_105506

Den här vyn då? Vad sägs om den? Här kan vi förtränga det faktum att den är tagen alldeles före vinden ökade till sådär 10 m/s, för att senare ha byar som uppgick till 12-14 m/s. Hata detta års väderleksrapporter som har visat sig vara helt från rumpan. Om det utlovas 8 m/s ska det banne mig inte komma byar på 12 m/s mitt i allt. Meteorologer – skärpning tack!

20170728_124131

Ett av sommarens projekt – terrass under bygge. Här slogs vi ännu med bromsar, getingar, skalbaggar och spindlar, men några timmar senare mulnade det och var sisådär 17 grader i en vecka. Men terrassen är färdig!

20170828_085229

Detta då? Behöver jag väl inte säga så mycket mer om. Såhär kan det se ut om morgnarna hos oss om man har tur.

Det som saknas är den lilla stora biten bestående av hästarna i mitt liv. Samtidigt vill jag inte fota dem när det är fråga om lektionshästar och jag inte har tillstånd att lägga upp bilder på dem. Att sådant.

 

Jag har i tidigare inlägg konstaterat hur lätt det är att bara läsa manliga författare, alternativt endast lyssna på manliga sångare/band. Framförallt har jag upplevt det senare, trots att min hylla med musik där hemma till och med delvis är fylld med fantastiska sångerskor så som Cindy Lauper, Eva Dahlgren, Ainbusk Singers, Eva Cassidy och vackra, så vackra Karen Carpenter med den fantastiska rösten etc etc.

Idag upptäckte jag ett nytt band. Till min stora förvåning påstås de tillhöra hårdrockgenren, vilket jag kanske inte riktigt är helt övertygad om, men det spelar mindre roll – i detta band är det inte en utan två kvinnliga frontfigurer, som råkar vara systrar.

Så låt mig presentera ett nytt band jag tror jag får stifta närmare bekantskap med (och som man märker att man hört mycket mer av än vad man förstått):

 

 

Och har ni inte hört ovanstående har ni garanterat hört denna:

 

Heart alltså, så bra! Hur har detta band gått ens näsa förbi tidigare undrar jag bara?

Och så när jag läser vidare om bandet så kommer den vanliga historien om hur det går när det är en kvinna som fungerar som frontfigur. Vi känner alla till den historien om viktproblemen, om hur hon hånats för att hon varit för mullig, om hur hon filmats ur vinklar som ska göra henne smalare och hur man valt att lyfta upp hennes smalare syster i helfigursposeringarna.

Och jag blir så trött och så ledsen över att historien alltid måste upprepa sig. Hur fantastiska, vackra kvinnor med enorma röstresurser hånas för sina kroppar. Hur litet det betyder att talanger som Karen Carpenter dör i sviterna av anorexia. Hur utseendefixerade vi fortfarande är, trots att vi vet om riskerna när bantandet blir en människas livsmål. Och jag kan bara inte låta bli att undra varför det fortfarande är så viktigt att vara trådsmal, inte minst när man är så vackra som systrarna i Heart är, och varför, o varför, det inte räcker med att vara begåvade med två sådana röster?

Och någonstans där emellan brev till vår tidigare presidentska, hund- och hästsnus, blåbärsplockning och en obstinat far registrerar jag terrorismen som plötsligt kom så nära, så nära och som ändå är så långt borta. För 70 kilometer, det är ju en halv evighet. Nästan.

Den första tanken som slog en är det klassiska; tur att vi inte var där.

Den andra tanken; var är våra släktingar, våra vänner? Som tur är det lätt att kontrollera via Facebook/whatsapp idag, och när alla vänner bekräftat sig vara ok kan en andas ut.

Den tredje tanken; det var ju bara att vänta sig.

Den fjärde tanken: en femtonårig kvinna och en kvinna med en barnvagn? Hur grym får man vara? Vad i ens tro får en att göra liknande våldsdåd? Hur ska man någonsin kunna förstå detta?

Och jag tror att det är den fjärde tanken som är den viktigaste. Jag tror att vi aldrig kommer att förstå delar av den värld som vi lever i idag. Jag tror inte att man någonsin ens fullt ut bör försöka förstå dessa terrorister, dessa märkvärdiga män som tror sig utföra stordåd som får resten av omvärlden att ta avstånd och må illa.

Det enda vi egentligen kan göra är att på något vis försöka leva vidare. Utan att stämpla hela folkgrupper. Utan att sluta se det vackra i våra liv. Utan att sluta njuta av det lilla. Utan att sluta resa.

Istället bör vi försöka njuta så mycket vi kan av våra liv, försöka acceptera våra medmänniskor sådana som de är och se längre än faktorer som hudfärg, kultur och ursprung. Det mina vänner, det är det bästa sättet att leva vidare på i mitt tycke. Och också det enda sättet som vi inte låter dessa fruktansvärda män med deras vansinniga tankar vinna.

Sommaren är inte slut än. Det är mantrat jag försökt upprepa för mig själv sedan i förrgår kväll när vi kom tillbaka till storstaden och stängde sommarparadiset för denna gång. Det är mantrat jag försöker upprepa när jag ser hur kalendern fylls så snabbt, så snabbt och när jag inser vilken arbetsmängd jag kommer att ha under hösten. Det är mantrat jag försöker upprepa när vi ikväll släpar oss till gymmet för första gången denna höst och jag kommer att avsky den instängda luften och drömma om att istället få min motion på hästryggen.

Sommaren är inte slut än. Den fortsätter och jag har till och med sommarkjol på mig idag. Sommaren är inte slut när solen skiner och temperaturen stiger till 20 grader. Sommaren är inte slut när man fortfarande inte behöver ha värmen på i stugan, även om man bara reser dit på helgerna.

Ändå måste jag medge att en del av min sommarkänsla försvann igår när jag kom till jobbet och möttes av en ny dator (som vår datakille vänligt nog hämtat hit) UTAN mejl, office och printer installerade. Nu, efter att ha ringt honom fyra gånger och fått besök av honom borde dessa grundläggande saker fungera.

Sommaren är inte slut än, även om jag saknar typen på bilden nedan vansinnigt. Varje morgon har han kommit rusande till vår stuga och stått på vår trappa/terrass och hoppat jämfota av iver tills han blivit insläppt och fått säga god morgon.

Paddington_DSC4088

Sommaren är inte slut än, trots att hästarna jag rider är alltför långt borta. Den här sommaren har jag ridit på lektion (det var verkligen länge sedan) och min kropp har mått så bra, så bra när jag ridit två gånger i veckan och fått lektioner barbacka. Ah, vilken hållning ridningen ger en! Ingen kutrygg här mer inte. Sommaren är inte slut än och jag hoppas på att få besöka ”mitt” stall i helgen igen, men ändå.. Den där lilla naggande känslan av att det inte finns lika mycket djur i livet under de kommande månaderna är.. stor.

Sommaren är inte slut än, trots att jag inte alls hann läsa alla de böcker jag tänkte under semestern. Mitt främsta mål – att jag skulle läsa alla Harry Potter böcker på nytt – det hann jag ju med. Sommaren är inte slut, trots att båtlivet blev så mycket mindre än vad vi tänkt oss. Vad gör man när det blåser konstant och det varnas för hårda vindar och byarna är 10-14 m/s?

Så snälla, snälla, låt det vara fint väder ännu under helgerna. Låt mig uppleva varma, stilla augustikvällar där man aldrig vill gå in. Låt mig uppleva svettiga ridturer, en flåsande lycklig hund och låt mig, o låt mig ännu ta varma sommarbad.