February stars are floating in the dark

Saker en kan göra i februari:

1. Operera bort sin sista visdomstand och vänta 1,5 veckor på att kunna äta nästan normalt igen. Inte helt ens ännu heller, men åtminstone börjar kinden tappa sin gul-blå-grön-lila färg.
2. Gå på fem lägenhetsvisningar inom en vecka. Rådbråka till hjärna sin max om vad det är vi söker och vad vi har råd med.
3. Se solen. Både genom fönstret och på promenaderna hem och till jobbet.
4. Se sin man dra ut sina visdomständer.
5. Läsa Terry Pratchett böcker.
6. Se på Six feet under, den bästa tv-serien någonsin.
7. Följa med Coronavirusets spridning och allt mer ifrågasätta om vi kommer till Egypten om 1,5 månad.
8. Och avslutningsvis köpa lägenhet. Nu återstår konkurrensutsättning av banken nästa vecka, en månads packande och sedan flytt. Sjukt dyrt, sjukt spännande och sjukt roligt! Mer vågar jag inte skriva ännu.

What a day for a daydream

Vi funderar på att flytta. Min bättre hälft har länge redan drömt om att köpa något, själv har jag sagt nej på grund av vansinniga priser och osäkert jobb. Nu när jag har en fast tjänst känns det mer realistiskt, fast priserna fortfarande är vansinniga.

I helgen var vi på fyra visningar. Imorgon kanske ännu en. Vi diskuterar och räknar och pratar och väger för- och nackdelar. Min stackars hjärna går på konstant övervarv när den ska smälta alla intryck och överväga för- och nackdelar med områden, transporter, gym och så vidare så sömnen är knapp om nätterna. Den berömda sista visdomstanden var ju dessutom ett litet helsike när den väl var utplockad, så har en grön kind ännu en vecka senare. Så kan det gå, skönt det är den sista.

Frågorna är många och en fråga är ju när vi väl fäst oss vid en lägenhet, vågar vi då hoppas på att få den? Det är så hård konkurrens här i storstadens hägn och man vill ju inte heller ruinera sig totalt för att komma över en lägenhet.

Tills vidare är svaren få på våra frågor. Kanske vi vet mer så småningom?

Little darling, I feel that ice is slowly melting.

Är det bara jag som går omkring med vårkänslor, trots att jag vet att det egentligen är alldeles, alldeles för tidigt?

Är det bara jag som går omkring och drömmar om gröna gräsmattor, en sol som värmer när en går hem från jobbet längs med stadens dammiga gator, björkar på väg att slå ut, fåglarna som är en mer galna än vad de redan i mitten av februari tycks vara, alla skalbaggar och insekter som kommer till liv efter vintern och stallbesök utan lera?

Det kan ha något att göra med att vi är på väg till paradisön för första gången detta år, det kan ha något att göra med att det också händer väldigt mycket stora positiva saker just nu och det kan ha något att göra med att en stor del av den inbyggda stress jag länge haft mitt i allt löses upp av sig själv när saker och ting faller på plats.

Och bilden på maskrosen, det är en random bild tagen från en gratissida. Men den symboliserar så starkt mitt sommarliv. Som när Carl-Anton sjunger om maskrosorna i sången Maskros och tjärdoft, mer sommar blir det inte.

”Jag lät alla mina maskrosor finnas
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset när sommarn är slut.

För hela året drömde jag
om vår korta sommar drömde jag
och äntligen kom den – och jag fick rå om den.
Då gömde jag – små sommarminnen gömde jag.
Maskros som tändes i solsken som brändes
gömde jag.”

Kära maskros – vi väntar redan på dig!

Walk like an Egyptian

Det finns en flik i min mobiltelefon just nu som jag knappt vågar öppna. Fliken berättar om resan vi bokat över påsken, den absolut dyraste resan jag och min man jag gör tillsammans under våra 11 år tillsammans. Fliken berättar om värme, om sol, om snorkling, om en undervattensvärld som inte är av denna värld och om ett land som funnits sedan tidernas gryning.

Den här resan blir ändå något helt annat än tänkt, eftersom vi tydligen behöver fara på semester och inte kulturresa. Jag hade alltid tänkt att nästa gång jag kommer till detta land ska vi kryssa längs med Nilen eller bo i Luxor och uppleva en vecka i en egyptisk storstad bland dammet, sanden och templen.

Att det inte blir så känns märkligt. Att besöka det magiska landet utan att se något av dess kultur är konstigt. Samtidigt börjar jag allt mer inse vikten av att varva ned. Ändå känner jag suget i magen, fascinationen över att få besöka landet där döden och livet är så separata och ändå så gemensamma. Kärleken till ett land där sanden styr och ett land du aldrig riktigt kommer att förstå och få grepp om är märklig. Ändå finner jag Sobeks, Hathors, Horus och Anubis land så lockande. Fattigdomen, människorna, sanden, på något vis är det en märklig kombination.

Ödmjukheten inför att få återvända till Nilens land är stor. Jag hade inte räknat med ynnesten att få resa dit igen, även om längtan alltid finns inom dig om du en gång besökt landet. Nästa gång blir det säkert kryssning på Nilen, eller en vecka i Luxor. Eller varför inte ett besök till Elefantinön? Efter alla dessa år kommer inte Egypten att försvinna i första taget.

This is the dawning of the age of Aquarius

Som jag redan nämnt för jag i år en lista över de böcker jag läser. Sju stycken blev det sammanlagt i januari.

En Anna Gavalda, en Marisha Pessl, fyra Terry Pratchett och boken om Anders Wiklöf. Boken om Wiklöf var helt okej, även om man säkert haft mer nöje av den om man bättre känt till Åland. Ett stycke ur boken fick mig ändå att skratta högljutt där jag satt ensam hemma och läste och det stycket vill jag bjuda er på:

Är det alltså bara jag som ser den fullständiga vansinnigheten i stycket framför mig? Själv tyckte jag det var hilarious som det heter på god svenska.

I februari släpar jag hittills efter, endast 1,75 bok ännu, men månaden är ju ung så kanske jag hinner med en fyra-fem böcker i alla fall? Goda lässtunder önskar jag er!

Sailing on a sunken dream

Jag har så mycket att säga, men det är så mycket personligt och det är svårt att formulera tankar och ord utan att avslöja alltför mycket. Det är skilsmässor, det är mord och det är drömmar om lägenhetsköp.

Det sista låter väl som det bästa, men när den äldre generationen inte alls uppskattar tanken är det tungt. Det är tungt när man möts av en gråtfärdig röst i andra änden av telefonen när man ens nämner tanken åt vissa i ens närmaste krets. Ändå måste ju jag och min man få gå vidare med våra liv, var vi trivs, var vi har jobb och vänner. Det är tungt att hela tiden kämpa med det dåliga samvetet, samtidigt som man vet att man gör rätt.

Inte blir det lättare när man hör att en av ens absolut närmaste väninnor ska skilja sig. Det finns en väninna jag fortfarande brevväxlar med, regelbundet. Att få brev med ojämna mellanrum är ett privilegium i dagens värld. Jag har ändå anat att något inte stått rätt till och befarat att en stor livsförändring varit på kommande. Den kom snabbare än jag trodde och jag är så jäkla arg på hennes man och hur svinaktigt han beter sig just nu, men jag kan inte göra annat än att försöka finnas där för henne. Jag whatsappar henne massor med gånger om dagen bara för att hon ska veta att någon är där. Vad annat kan jag göra, när hon bor 400 km bort?

Bilden är en påminnelse om att andas. En påminnelse om ett större perspektiv i en rätt så galen värld där vi människor nog ställer till det för oss själva. En god vän uttryckte en längtan efter en grå vardag igår, efter ett turbulent år och årtionde, samtidigt som jag förstår honom berättade jag om min så kallade grå vardag just nu där världen omkring mig, eller människorna i den rasar.

Mina nyårslöften, att sluta ha dåligt samvete, att tro på mig själv och att skriva upp de böcker jag läser har alltså varierande framgång. Lättast är ju nummer tre, varför jag också avgav det. Nummer två är lättare än nummer ett, som är min största fiende. Hur sluta ha dåligt samvete för de val man gör i livet när andra delvis skuldbelägger en i fall som kan tyckas orättvisa, det, ja det är banne mig inte lätt.