Sweet dreams are made of this

Inatt har jag drömt om Tinderdejter, om män med mörka lockar, om män långa som skyskrapor och om män som kysste mig som aldrig förr.

Det är sällan jag kommer ihåg drömmar nuförtiden, ofta sover jag så tungt de nätterna som jag sover så jag minns inte några drömmar. Coronaviruset har fört med sig att jag sover de flesta nätterna, kanske för att klockan är satt en halvtimme senare än vanligt, kanske för att jag inte behöver jäkta iväg någonstans om morgnarna, kanske för att hela världen stannat och jag kan inget göra.

Ändå känns det lustigt att ha dessa drömmar om män när ens egen man ligger bredvid dem i sängen – och mitt i allt minnas dem. Känslan av att vakna och inse att du drömt om att installera Tinder-appen, jag menar – vilken absurd dröm och varifrån kom den? Är det mitt undermedvetna som är medveten om att en stor förändring är på kommande i och med vår antagliga flytt (allt som kan har skitit sig hittills med den så jag ropar inte hej före vi är över bäcken här alltså)? Är det viruset som tar sig in under hjärnbalken och skapar oro?

Eller är det idén jag hade om att jag skulle tillbringa resten av mitt liv med en lång mörk man i något skede som fortfarande finns i bakhuvudet och som gör sig påmind? Att jag sedan gifte mig med en inte så lång man med brunt hår och världens vackraste ögon är en annan historia, så går det när tillräckligt många långa män med mörkt hår visat sig vara så fel.

 

Stockholm ligger öde och världen håller andan

Hela världen håller andan och väntar på vilken vändning viruset ska ta. Fjärde dagen av distansarbete pågår här, sjätte dagen av självvald isolering. Mannen egentligen i karantän en knapp vecka till på grund av arbetsresa, men det känns positivt när han (eller jag) efter åtta dagar inte uppvisar symptom.

Vi fortsätter kämpa med lägenheten, där går inte en enda sak smärtfritt vilket tillsammans med isolering, dammallergi och flyttlådor ibland nog knäcker en totalt. Det värsta är att jag inte kan gå ut här i stan, utan att få en grym hosta, sådär som en äldre man som rökt i femtio år eller så. Så dammigt just nu i stan, så dammigt. Utanför fönstret lyser solen vilket ju är trevligt, men det är bara så eländigt att rosslande gå genom stan så jag har litet gett upp blotta tanken. Jag väntar på flytt till mindre dammiga områden och ber till alla gudar som finns att vi inte ska bli belagda mot utegångsförbud före det. Då vet jag inte riktigt vad vi gör.

Ser man något positivt så sover jag bättre än vad jag gjort på evigheter. Min kropp tycks tycka att det är lämpligt att varva ned när världen står stilla och det inte går att göra så mycket/stressa över så mycket. Galen är den min kropp, den borde vara mer stressad än någonsin, men tydligen är det såhär jag fungerar. Har sovit fem bra nätter på en vecka, tror inte det hänt sedan förra sommaren så vaknar utvilad vilket är en otrolig känsla.

Ser man något mer positivt så läser man inte THL:s rapport om att det här viruset kommer att härja i vårt land ett halvt år, utan man läser istället nyheterna om att man börjar hitta en medicin mot viruset. Det tror jag starkt på! Vaccinet lär vi nog få vänta på, men medicin låter lovande. Lika lovande är inte att det talas om utegångsförbud om folk inte fattar att följa rekommendationerna. J*kla idioter, tror ni faktiskt att det är ett skämt med rekommendationerna och att man stänger ner hela länder just nu? Hur dum får man bli?

Oavsett, om vi alla nu beaktar rekommendationerna om distansarbete, skyddar våra äldre och tvättar händerna febrilt kanske detta också så småningom blåser över. Men folk, tro på rekommendationerna – det är inte för skojs skull som de getts!

Keep chasing pavements

Där någonstans mellan ångesten över Coronan och att försöka på något vänster att sköta det vardagliga vid sidan om för att inte tala om jobbet så försöker vi också köpa en lägenhet. Det har varit en kamp att jämföra banker, där den ena ger det andra budet och den tredje det fjärde budet och till slut vet du knappt vad du heter och vad du kan lita på och vad som är bäst för dig och hur tusan ska du veta det när du planerar en lånetid på 25 år eller så.

Och det är så utmattande hela processen. Så det suger energi att försöka föreställa sig olika scenarion och framtida sjukdomar, olycksfall, räntehöjningar.. Så mycket negativa tankar som samlas i ens huvud och så väl informerad en blir om allt vad som kan gå snett och skita på sig här i livet. Så utmattande.

Samtidigt finns det en liten tagg i mig som drar ner mig och säger att den här lägenheten är alldeles för fin för mig. Och jag vet inte varför. Den bara sticker till den där taggen med jämna mellanrum och gör mig så osäker på om vi fattar rätt beslut eller inte. För den är fin den där lägenheten, men är det verkligen meningen att jag ska få ha det så fint?

Och nej, jag vet inte varför jag tänker så. Kanske för att jag aldrig, aldrig, aldrig egentligen drömt om att köpa en lägenhet? Kanske för att jag fortfarande tycker att det bara är löjligt hur mycket pengar man förväntas sätta på sitt boende? Kanske för att jag fortfarande, trots att medelåldern närmar sig med stormsteg vill känna mig fri och oberoende och någonstans drömmer om att kunna packa väskan och dra iväg om jag så vill? Kanske för att jag inte riktigt förstår poängen med att äga en lägenhet? Kanske för att jag egentligen tycker att pengar är trevliga att ha, men inte orkar engagera mig tillräckligt för att aktivt planera dess mer eftersom jag tycker en ridlektion är trevligare än aktier?

Oavsett så lever vi i ett hav av flyttlådor och imorgon ska vi sälja ett skåp som vi inte behöver längre. Vi har också bestämt oss för vilken bank vi ska lyfta lån ifrån. Kanske jag bara borde börja inse att vi verkligen ska flytta om några veckor, eller hur det nu sedan blir när vi kanske båda är däckade av Coronan? Vete tusan hur allt går eller inte går just nu.

Viruset med stort V

Jag kunde lägga upp en skämtsam bild hit på en fin öl (ja jag tycker om ölet med samma namn som viruset) men jag tycker faktiskt det börjar bli riktigt obehagligt snart om jag ska vara ärlig. Jag tycker inte om att läsa att antalet fall ökar med 10-20 varje dag, trots att alla varit/varit i kontakt med personer som just varit på skidsemester.

Jag tycker inte om det, helt enkelt. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att gardera mig. Framförallt när jag läser skräckhistorier om personer som skiter i att stanna i karantän i våra grannländer och går på gym. Hur egoistisk får människan vara? Det är ju inte för skojs skull du är satt i karantän. Och det är så himla skrämmande att man så totalt skiter i andra människors hälsa.

Jag besökte gymmet nyligen och kanske det är sista gången på ett tag, ingen vet ju något. Några veckor till kan jag (tack och lov) gå till jobbet. Jag tvättar händerna frenetiskt och de är torrare än någonsin tidigare. Jag försöker låta bli att peta mig i ansiktet (omöjligt för övrigt) och jag hostar i ärmen, nyser i ärmen och undviker folkmassor. Mamma som åkte tåg så köpte jag biljett åt till en kupé där det inte kunde sitta många andra människor.

Men. Jag har en man som reser i jobbet. Han försöker nu åka taxi och flygen han tar är (tack och lov) tomma. Men ändå. Jag har själv någon konstig form av dammallergi som alltid blossar upp i mars, så också i år. Lindrigare än förr kanske tack vare järnet, men ändå. Jag vet inte hur man ska göra när mannen reser. Hur mycket riskgrupp är det när man redan tidigare har litet tyngre att andas om vårarna?

Jag blir galen på att inte kunna öppna en tidning utan att få information om hur många till som fått viruset. Jag har föräldrar som isolerar sig på stugan (vettigt nog, när får jag själv göra det?). Och så varnas det om ekonomin igen. Och jag är så vansinnigt trött på att hela ekonomin ska ligga på oss konsumenter och att vi borde fortsätta konsumera i rasande fart för att upprätthålla ekonomin. Vad är det för fel på systemet, egentligen? Man KAN inte konsumera hur mycket som helst. Man kan inte.

Och ja, jag försöker absolut låta bli att påverkas av det. Men det är så svårt att inte låta ångesten drabba en när man hela tiden blir påmind. Kanske man bara borde sluta läsa tidningarna för ett tag. Kanske man bara borde sluta ögonen, stänga öronen och låtsas som om det regnar.

Så nära får ingen gå

Är det bara jag som börjar bli litet medtagen av de senaste dagarnas Coronavirushysteri? Jag blir litet trött på att hela tiden gå omkring och hetsa upp mig över något som kan drabba oss – eller så inte.

Många av oss kommer säkert att drabbas av viruset, de flesta av oss lindrigt. Samtidigt försöker man ju nu isolera folk, minska resandet och tar snabbare tag i smittohärdarna i Europa än i till exempel Kina var viruset länge fick härja fritt. Överhuvudtaget har vi en bättre hälsovård, framförallt i Norden, och är mer beredda än både Italien och redan nämnda Kina.

Ändå sägs pastahyllorna i Prisma gapa tomma. Precis som wc-pappershyllan.

I något skede där i slutet av förra veckan när jag inte sovit om nätterna kände jag en lätt panik. Idag, måndag, med en natt av ordentlig sömn i bagaget orkar jag inte bry mig så mycket. Helt glad är jag inte över mannens inplanerade resor till London och Paris under den kommande månaden, men jag tror att den senare åtminstone inhiberas. Och vår resa till Egypten i april så tror jag att vi nog kan få hoppa över denna gång. Men å andra sidan, vem vet?

Allt är öppet just nu men vi kan ju ändå inte göra så mycket annat än att tvätta våra händer, nysa i ärmen/pappersnäsduken och låta livet gå vidare.