Hej livet, tack för att du långsamt börjar komma tillbaka.
De senaste dagarna har varit fruktansvärda. Jag körde ut till sommarparadiset som ett vrak i förrgår efter att ha insett att jag inte fixar att vara ensam hemma. Jag hade ingen aptit, ingen lust att gå ut, ingen lust att göra något alls och vet ärligt talat inte hur jag kom fram i onsdags. På färjan funderade jag på hur jag skulle orka upp på hästen följande dag, för det kändes omöjligt. När det börjar vara på den nivån, då är det illa. Riktigt illa.
Så ska man inte behöva må. Min man har påpekat några veckor redan att han varit orolig för mig, att jag inte är glad längre, och jag har ärligt talat inte orkat bry mig, för jag har inte känt något alls. Jag har tappat lusten, jag har tappat hungern och jag har tappat glädjen någonstans på vägen. Och jag visste ju att det att jag inte äter järn inte är en bra ide, jag sade det åt min läkare som tog det av mig, men nej, vi skulle bara testa ett par månader.
Aldrig mer. Aldrig mer att de ska få plocka av mig de dyraste tabletterna som finns. När jag äntligen börjar ha en litet bättre järnnivå så plockar de bort dem från mig. Att de täcks.
Efter två dagars gödkur med mer mat än jag någonsin ätit i mitt liv, typ, efter två stillsamma ridturer de två senaste dagarna, efter att ha sett mina föräldrar, folk i stallet, ridit och hängt med vår hund så börjar jag sakta känna att det finns ett hopp igen. Trots att jag ätit helt normalt den senaste tiden, så räcker det inte när de tar bort mitt järn. Det att inte vara hungrig tar dessutom extremt hårt på mitt psyke, när det annars nuförtiden är en sak som jag tycker så mycket om och som är så jätteviktig för att orka röra på mig.
Just nu struntar jag i läkarnas rekommendationer och äter järn igen, utan att gå på blodprov. Jag struntar i alla deras tester där jag borde fortsätta pausa järnet. Jag struntar i vad de anser, för nu måste jag lita på mig själv igen. Jag mår inte bra av att inte äta järn. Jag gör inte det. Punkt. Det finns ingen diskussion här. Jag ska inte behöva krascha såhär, det är inte rätt.
Å andra sidan, som en av mina väninnor sade, det har varit tuffa år för mig. För två och ett halvt år sedan krossade jag armen och den ledde till mycket större trauman som jag burit med mig. I ett och ett halvt år har det varit en pandemi och jag har varit mer ensam på många vis än någonsin förr. Samtidigt har jag gått med en präktig ångest och problem med sömnen. Jag har gått i terapi i 1,5 år för att stärka mig själv och mitt självförtroende och det är banne mig inga lätta saker vi gått igenom där. Samtidigt har jag tränat hårt, för att minska ångesten. Att sedan ta bort järnet är kanske det sista man borde göra i det här läget. Sedan kan vi också lägga till Coronavaccin där många ändå talar om en stor trötthet efteråt. Och första antibiotikakuren på fem år, jag har inte ätit antibiotika sedan jag började äta järn… Så det säger väl en del.
Nu, vila, några dagar till. Det är stillsamma ridturer, hundsnus, mat, böcker varvat med jobb och att försöka bara vara litet mellan varven. Njut av livet. Se det roliga. Och allt det där ni vet som det är så mycket lättare att göra om järnet är i skick.
Stephs blogg 