Monday, monday, can’t trust that day

Inte så mycket goda nyheter här ännu heller. Det som jag peppar inför är att vi ska få vår fyrbenta kompis på besök i början av nästa vecka. Det är det bästa som händer den här hösten och jag hoppas det blir fler sådana besök. Min man tror han äter upp vår lägenhet, jag är som ett barn på julafton i en annars extremt tung höst.

Livet har ändå vissa små ljuspunkter. Vi går på gym igen. Jag har börjat gå på massage igen (min stackars nacke och bakhuvud var fullt med spända knutar som inte gick att reda upp på en gång). Det finns mycket svamp så frysarna är fyllda. Det finns så fina hästar. Och vi har börjat träffa människor igen. Halleluja för det. Människor, vi ser människor. Och så vår hund då. Och god mat finns det. Och trevliga böcker.

Det är höst på min planet

Nej vet ni. Den här hösten blir bara allt mera absurd. Såhär ser listan ut hittills för vad som händer och sker människor i vår allra närmaste krets just nu:

• blodförgiftning
• ett radhus som faller ihop med stridigheter i bolaget
• cancer
• parkinson

Och så kan vi ju lägga till en liten pandemi på det också och tröttheten när det litet börjar lägga sig. Kanske inte att undra på att man ramlar ihop. Det börjar bli så absurt redan nu så jag börjar sakna ord. För att inte tala om att vi alla vet att november, den löjligt mörka månaden, närmar sig med stormsteg. Sedan borde man också fatta stora beslut om livet, när det enda man längtar efter är en time-out och sol. En viss, eller rätt stor, bitterhet tillsammans med en trötthet är mest vad jag känner. Det är så mycket borden och så liten ork.

Det mest positiva är att jag och min man hann få en fantastisk dag i Tyskland, trots allt ovanstående. En dag hann vi koppla av båda två tillsammans och fick se solen. En till positiv sak är att livet är så absurt just nu och jag är så trött, så jag har sovit fyra nätter i rad. Det är extremt skönt. Positivt är också att få gå på gym igen. Det är rätt skönt att träna sådär så man får träningsvärk igen.

Livet ni vet. Håhå.

I am a passenger, and I ride, and I ride

Imorgon, för första gången på två år om allt går som planerat, flyger jag iväg mot sydvästligare breddgrader, mot min man som redan väntar på mig. Om jag är nervös? Nej, konstigt nog inte än. Däremot kan jag känna en pirrande glädje inför något som var så normalt för två år sedan. Ödmjuk tacksamhet är snarast det jag känner, dels över att få resa igen, dels över att få göra det med samme man som då. Det är ju ingen självklarhet alla gånger det heller, med tanke på dagens skilsmässoantal.

Det är första gången jag flyger ensam och det är en del av mitt projekt i att växa som människa. Att också våga göra saker ensam. Hur sjukt det än må låta, så känns det här som ett stort steg för mig. Jag märker att projektet att växa som människa går framåt, ibland tar det stora steg, ibland små steg. Det handlar också om att våga ta plats. Senaste helg rädd jag på den blåsräddaste hästen i halvstormbyar och jag höll mina nerver i styr så hon bara ryckte till en fem – sex gånger. Alternativet skulle ha varit att skena iväg alla de gångerna, men tack vare att jag bara tänkte nej, vi gör inte det här, så gick det riktigt bra. Det är inte så dåligt det heller att våga rida så.

I övrigt är livet ungefär som förr. Jag ser mer positiva saker igen, men är alldeles för uppe i varv. Har svårt att sova. Har svårt att stänga av. Pulsen är hög. Jag går med magsymptom på grund av stress. Jag får vita hår. Blodtrycket högre än vanligt. Tänderna ömmar när jag biter ihop. Kanske inte riktigt så bra alltså. En dag i taget, ett andetag i taget tänker jag där jag snurrar om nätterna i sängen i väntan på en sömnmedicin som skulle hjälpa. Har fått inse hur dålig jag är på att be om hjälp. Har fått inse att jag inte klarar mig själv utan andra, ni vet no man is an island. Har fått inse att jag inte kan bära alla andras bördor på mina egna axlar men aldrig prata om mig själv. Jag får också vara sårbar. Jag får också vara mjuk. Men så svårt, så svårt, så svårt det är att tänka att man inte behöver göra allt själv. Så svårt. Så sjukt svårt.

Livet. Livet bär heter det. Just nu ser jag att det är så skönt att livet fortsätter oavsett vilka val vi gör. Valen leder bara till olika verkligheter. Men ett andetag i taget var det ja. Och solen går upp även idag.