Vi tackar dig majsol

För några veckor sedan skrev jag om hur härligt majsol ler och maj har lett på många vis. Maj avslutas ändå på förhoppningsvis bästa sätt – vi har fått vårt första vaccin!!

Imorgon får vi möta juni. Åh juni. Med sina sommarnätter, ofta svalare än maj, men alla färger finns fortfarande kvar i naturen och alla fjärilar, humlor, bin vaknar till liv.

En aning romantiserad bild av juni som också kan vara iskall och det kan till och med snöa. Men det låtsas vi inte om. För idag har jag fått vaccin och livet kanske blir litet mer mänskligt, litet närmare, litet mer fysiskt, litet mer njutningsfyllt igen. Och litet lättare.

Gummiband

Och hon stänger sin mun
för att skydda alla orden
hon gömmer dom i tungan en stund

Ungefär så känns det just nu för mig. Det händer så mycket roligt i mitt liv och jag skulle vilja skrika ut det – samtidigt vågar jag inte. Jag är så rädd för att ångesten ska vinna igen om jag skriker för högt, när jag äntligen fått den att dämpa sig.

Jag är så glad för att min ångest är så mycket mer lätthanterlig än för ett år sedan. Vilken resa detta år varit tänker jag! Att gå från att knappt se en framtid till att inte ha en aning om vad som händer, men som tänka att nästan allt är möjligt. Att gå från att inte sova om nätterna utan vända sig och vrida sig med tankar om vad man måste göra, till att kunna koppla bort en stor del av dem. Visst finns de där ännu, men de går att stänga av och slå bort. Ibland låter jag dem komma upp till ytan, ibland kommer de oinbjudna, men min själ är mycket mer rofylld än på länge.

Och jag njuter. Och jag andas. Och jag mediterar. Och jag rider. Och jag läser böcker. Jag läser böcker på ett sätt som jag inte gjort på länge eftersom ångesten hela tiden fanns där i bakhuvudet och jag inte kunde fokusera. Och jag är så glad över att ha kommit så långt och så ledsen över all energi jag satt på ångesten.

Så jag väljer att fortsätta gömma orden i tungan litet till samtidigt som jag är öppnare i många frågor än någonsin tidigare. Hur paradoxalt det än låter.

Pictures of matchstick men

Den kära vauhtihirmun på bild ❤ Äntligen får hon äta grönt gräs igen.

Jag går en kurs för att bli en bättre ryttare. På finska. Herkkä ja rohkea heter den. Målet är att ta itu med sina rädslor, spänningar och hjärnspöken. För de finns, i de flesta ryttare. Kärleken till djuret gör ändå att vi vill fortsätta, men för att bli en bra ryttare så kan du inte spänna dig hela tiden. Ah, en webbkurs på finska – där man ska öppna sig inför de andra. Så spännande, så utmanande och så härligt! För jag är ju lika bra som alla andra på kursen, även om mitt modersmål inte är finska.

Den här texten mötte mig i en tidning häromdagen. Jag var tvungen att ta en bild, för det här är just nu vad jag försöker jobba med. Att räcka som jag är. Att jag räcker även om jag så bara skulle ligga på ett golv. Att jag inte är vad jag presterar. Så svårt att förstå, så svårt att få hjärnan att vänja sig vid denna tanke. Att räcka till.

Och solnedgångarna då. Solnedgångarna i maj? Det är inte den bästa bilden, men ni SER ljuset. Det röda ljuset. Så sjukt fint! Man blir så lycklig i själen över solnedgångarna.

Så ser mitt liv i bilder ut denna maj. Eller denna vecka. Nästa vecka andra vyer igen, mer stadsmiljö. Må maj behandla oss varsamt med lagom mängd regn, lagom mängd sol och en lycka som bara maj kan bjuda på där emellan. För livet är ju ändå rätt skönt, oftast, i maj.

Morning has broken

Jag försöker finna ord för det jag känner och upplever, men det är svårt så svårt. Förutom att jag mitt i allt ser hur grönt gräset är, förutom att jag mitt i allt älskar att gå den längre promenaden varje morgon längs stigarna som är kantade av vitsippor och scilla, förutom att jag mitt i allt hör måsarna skrika mer tydligt än på länge.

Jag vet att jag kommer att såra folk genom mitt agerande, men just nu orkar jag inte bry mig. Just nu måste jag få ta plats, jag måste få växa och jag måste få hitta min egen stig för att må bra. Alla dessa roller jag klätt mig i för att tillfredsställa andras önskningar, de rollerna måste nu få formuleras om och kanske lämnas bakom mig. Kanske kommer det nya roller, kanske alla roller inte ens längre behövs. Kanske räcker det med en roll istället för att försöka upprätthålla fyra, fem, sex olika roller där känslan varit en enda otillräcklighet. Kanske det räcker med att vara jag.

Jag ser fram emot ett par varma dagar till, vi planerar picknick med mannen och båten, jag ser fram emot hästar som doftar solsken eller regn och jag ser fram emot tidningar och böcker att läsa. Däremellan kommer jag säkert att stå med krattan i högsta hugg i skogsbacken, äta god mat, kanske dricka ett glas gott vin och försöka unna mig själv att inte vara någon jag inte är.

Bättre än så kan jag inte beskriva det jag går igenom just nu. En dag i taget och en minut åt gången. Och ute skiner solen.

Lugnet

Lugnet i kroppen efter en lyckad terapisession
Är obeskrivlig
Som guldkorn i sand
Som att stå på en bergstopp och andas in den friska luften i ett regn
medan fåglarna sjunger som aldrig förr och naturen grönskar

Lugnet i kroppen
Så förrädiskt
Så rädd för att det ska gå över
Och ändå tryggare mark under fötterna än på länge
En stadig grund att stå på
En grund som inte rämnar vid minsta andetag

Att sitta i soffan
Och bara våga sitta i soffan
Att läsa en bok
Och bara tillåta sig att läsa en bok
Att inte ha alla dessa tankar som jagar fram i 150 i huvudet
Måsten, borden, tillfredsställa andra, överanalysera
Att för en stund kunna koppla av
Att våga lita på att livet bär

Att unna sig själv
Att bara leva, att bara andas, att inte prestera
Att våga tillåta sig själv att känna ett lugn
Det är så jag vill gråta av lättnad
När jag äntligen vågar sätta mig ned och vara
Om så bara för fem minuter



April är över, men vissa saker uttrycks ändå bäst i dikter. Eller åtminstone får jag lättare saker sagda i diktform ibland och då får man göra så om man vill. Kvaliteten är inte den viktigaste just nu, utan bara att få saker sagda/skrivna.

Längtan till landet

O hur härligt majsol ler och majsol har faktiskt lett tre dagar av tre hittills. Det är den ultimata vårmånaden med vitsippor, scillor, gräset som grönskar, rävar, harar, hjortar, fjärilar, skalbaggar och fågelsång som väcker dig vid fem på morgonen.

Livet är så mycket lättare i maj än i november. Det är ridturer utan rock, det är sandblästring på ridplanen i dammet, det är kastande av vinterpäls (fast det skedde redan i april), det är ett hopp om en sommar och en lättare virussituation.

Det är sjösättning av båt, det är plantering av blommor, det är jakt på huggormar, det är att frysa medan man ändå aldrig vill gå in, det är frostmorgnar men det kan också vara varma morgnar som smeker en vintertrött själ.

Det är brännässlor, maskrosor, kabblekans knallgula blommor mot mörkgröna blad i dikena, det är fårskockarna som betar på vårängar, det är vassborttagning.

Det är också en hel del jobb, allt ska ske i maj, när folk är medvetna om att semestrarna närmar sig. Det är en längtan när man ser ut genom fönstret till något annat, en medvetenhet om vad som komma skall och ett sinande intresse i takt med att dagarna blir ljusare.

Maj, som inleds med orden ”Vintern rasat” som har en speciell innebörd för alla oss glåmiga finländare efter en lång vinter, är äntligen här. Prins Eugen lever kvar genom sina sånger och sina tavlor, och vad är väl ett bättre sätt att komma ihåg en person på än genom att sjunga (eller åtminstone lyssna) till den ultimata vårvisan år efter år innan uppmaningen ”hattarna på!”.