Hymn for the weekend

Det är fredag och våren för med sig att jag till och med har fredagskänslor istället för att bara tänka att åh, det är bara en dag till i den här gråa massan av udda dagar som glider förbi. Dessutom var jag på kontoret igår för första gången detta år och det var så roligt att gå in på vårt kontor igen! Det fanns människor där, människor!

Sisådär annars kom mer negativa nyheter igår men nu orkar jag inte bry mig just nu, för det är vår, det är fredag och livet börjar snart öppna upp igen! Vi diskuterar att vara två dagar på kontoret per vecka från och med mars och jag tänker mig att man faktiskt kan börja träffa människor snart igen sådär på riktigt. Nej, inte försvinner viruset någonstans men redan tanken på att inte behöva sitta hemma i soffan och se ut på en tegelvägg är befriande. Tänk att få dra på sig kjolar och arbetskläder! Då har vi inte suttit hemma i pyjamas icke, men ändå.

Idag har jag dessutom gjort två stora saker. Dels har jag bytt terapeut. Jag har gått igenom en massa skräp med den gamla och det har varit nyttigt, men nu vill jag blicka framåt. Och jag tror inte han är redo för det. Och det känns som det behövs nytt blod och ny energi just nu. Kanske har jag fel, kanske har jag rätt. Och man får byta terapeut sade de vid min arbetsplatshälsovård häromdagen. Man får göra det. Så jag testar tänkte jag!

Den andra stora saken är att jag kontaktade patientombudsmannen i vårt sjukvårdsdistrikt och påpekade att jag inte blev bra behandlad i samband med att jag kraschade min arm. Tre år tog det för mig att våga klaga. För att konstatera att såhär får det inte gå till. För att inse att det som hände inte var mitt fel. Fy sjutton ändå att vi är så små inför överlägsna män i vita rockar. Så obehagligt.

Med det sagt är det snart dags att ta fredag, tog en yogapaus istället för lunchpaus när vi är bjudna på middag senare och nu är det dags att gå i duschen före vi far iväg. Tjohej!

Let the sun illuminate the words that you could not find

Veckans mest positiva:

1. Det är vår i luften. Bland isgatorna och snöslasket är det vår. Förra veckan sjöng en fågel för mig när jag gick tidigt på morgonen på utetoaletten. Också i år blir det en vår efter den här helvetiska vintern, vilken lättnad.
2. Vår ovaccinerade släkting med Parkinson fick komma hem igår. Det är ett litet mirakel, att inte drabbas av pandemin trots att man är ovaccinerad och varit på sjukhus i nästan två månader. Det är verkligen ett litet mirakel.
3. Jag läste nyligen Herman Lindqvists bok om Sveriges drottningar och blev förtjust. Av farten fortsatte jag med Vasaätten, älskar att läsa böcker som redan finns i bokhyllan, det är en stor glädje i att inse vilken bokskatt man har hemma i bokhyllan.
4. Jag blev just klar med ett stort projekt på jobbet. Hej bara, vilken lättnad!
5. Jag är ensam hemma idag. Det är ganska skönt. Inte för att jag gör något speciellt, men ändå.
6. Vi funderar på att köpa elbil. Ah, de har varit så roliga att provköra. Fast de är sjukt dyra. Sjuuuuukt dyra.
7. Vi bokade resa häromdagen. Jag vågar knappt skriva det, men det är en sådan lättnad att ha något större att se fram emot igen. Tänker att elbilen kanske kompenserar litet. Heh.
8. I helgen får vi gå på middag hos goda vänner. Eller en av mina bättre väninnor och hennes man. Sedan ska vi också ha distansmiddag med min kusin och hennes familj. Det blir en bra helg alltså.

Paperback writer

Under 2021 läste jag sammanlagt 94 böcker. Det är inte fy skam, även om jag har för mig att jag kom upp i över hundra böcker förra året.

Så vad läste jag då?

Flest böcker har jag nog läst av Terry Pratchett. Med över 40 böcker av en och samma författare är det lätt att säga vem man har flest böcker av. Och det här är böcker jag läser om och om igen. Jag blir alltid glad av dem. 2021 plöjde jag genom nästan allihopa!

I början av året läste jag Kepler. Sandmannen och Spegelmannen var de obehagligaste, utan att gå in på detaljer. Mörka böcker. Minns hur jag sträckläste dem med januarimörkret utanför fönstret och man blev ju kanske inte gladare av böckerna, precis.

Boken jag blev mest besviken på är Carsten Jensens Den första stenen. Jag hade unnat mig en ny bok, det sker sällan, och hade höga förväntningar men handlingen var så banal så jag blev riktigt ledsen. Boken var mer skriven för att göras som film än som bok, kändes det som och slutet var platt. En annan bok jag blev riktigt besviken på var Renia Spiegels dagbok. Den hyllades som en ny Anne Frank, men det var den definitivt inte. Karin Erlandssons hyllade Hem var också en stor besvikelse i mitt tycke.

Följande längre serie jag läste var Jan Guillous Brobyggarna. Den tyckte jag om. För det mesta. Jag har sista boken framför mig ännu, men på det stora hela rekommenderar jag serien.

Vettigare böcker jag läst i år är Charles Dickens första del om David Copperfield. Mja säger jag till den. Herman Lindqvists bok om Napoleon -intressant! Masha Gessen, Mannen utan ansikte – högaktuell i dessa tider. Bram Stokers Dracula fortsätter vara obehaglig och kommer mer in under skinnet varje år som går. Hertigen av Windsors memoarer ger en bild av en något pompös man uppfylld av den tidens privilegium men absolut läsvärd. Allan Klymes bok om Antikens sju underverk är absolut läsvärd.

Positivaste överraskningarna var böckerna om Jeeves och Arsene Lupin. Sally Rooneys Normal People är läsvärd, men inget jag behöver läsa igen. Klassikerna som alltid återkommer, Tove Jansson, Maria Lang och Agatha Christie – alla fantastiska på sitt sätt. Och böckerna av James Herriott passar alla oss djurvänner!

Så, det var mitt år i böcker.

Lost in a february song

Dramatiska februari är här. Månaden inleds med att de bättre cancervärdena byts ut mot den aggressivast klassade cancern, en fyra. Mattan under fötterna dras undan än en gång. Hur de år ihop de båda, det vet jag inte.

I förrgår flög jag av hästen, för första gången på säkert tjugo år. Vi skulle ta oss förbi ett halare område och hästen framför oss ville gå i snön bredvid så min häst följde mönstret. Vips säger det så går hon ned på knä och ned med huvudet i marken när hon stiger i en grop eller går igenom snön var den är mjukare och jag har inte en chans där jag flyger över huvudet. Som tur gick vi jättelångsamt så jag klarade mig utan något annat än en lätt mörbultad kropp med litet värk här och där och en lätt sträckt rygg.

Lätt stela gav vi oss så ut på en annan terrängtur igår med ett annat sällskap och det var så fint att rida där i dimman när allt var så tyst och vi inte såg en enda annan människa. Så fint. Och allt gick så bra.

Min terapeut säger att jag borde känna mer. Och jag känner mest ilska. Ilska över att allt är så svårt. Ilska över att vara den jag är. Ilska över att vara tvungen att göra saker jag inte vill som får mig att känna mig så värdelös. Ilska. Det är liksom inte riktigt jag, denna ilska. Är det ett tecken på att jag borde göra något annat? Är det ett tecken på att jag pressar mig för hårt? Kan ej svara. Är så trött på alla tankar som går i en cirkel.

Däremellan. Rosa soluppgångar. Mycket jobb (rätt roligt mellan varven). En glad hund. En snäll häst. Och en mycket intressant bok om Sveriges drottningar av Herman Lindqvist (ok, de första 100 sidorna fram till drottning Margaretha var faktiskt rätt intetsägande när drottningarnas namn bara rabblades upp). Elbilsprovkörningar (jestas så de är dyra). Det gäller att se det fina i det lilla heter det och jag försöker desperat, samtidigt som det är så tröttsamt att aldrig få glädjas i det stora. Ändå är elbilens acceleration rolig. Ändå är ridturen i dimman så sjukt fin. Ändå är boken om drottningarna en bladvändare. Ändå är vår lyckliga hund och den snälla snusande hästen så fina. Så fina.