Det är april och det som vi alla fasat för i två års tid händer. Min moster, ovaccinerad på grund av allergiska reaktioner mot tidigare vaccin, får Covid och somnar in. Min moster med grundsjukdomen Parkinson orkar inte längre.
Alla visste vi att hon var dålig, hur dålig vet jag inte om någon annan än hennes familj visste. Men å andra sidan började vi väl förstå i slutet av förra veckan, efter nio dagar med covid när det mitt i allt gick nedåt att det kanske inte slutar bra. Så kom nyheterna om andningssvårigheter, att hon fick morfin och att hon inte gick att nå…
Och jag kunde vara arg. Jag kunde vara arg på intervallvården som utsatte henne för smittan. Jag kunde vara arg för att jag tror att det fanns något annat än Parkinson i bakgrunden som aldrig utreddes och som gjorde livet så svårt. Jag kunde vara arg för så mycket. Men jag är osäker på om det lönar sig, dels för att det är för sent, dels för att jag tror att hon själv inte alltid ville när sjukdomen skulle tystas ned så länge.
Oavsett. Det vi alla varit rädda för i två år är nu här. Känslan är förvirrad. En lättnad över att en människa inte behöver lida mer. En tomhet när utrymmet en människa har plötsligt inte längre är fyllt. Och emellanåt en känsla av att var det faktiskt såhär det skulle gå när hon redan klarat sig i två år?
Stephs blogg 